Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Att älska ett barn

Publicerad 2013-05-07 12:45:51 i Allmänt,

Lady Dahmer skrev idag ett inlägg som jag tycket var spännande, kring ett ämne som oftast är tabu - det vill säga kring om man älskar alla sina barn lika mycket. Nu har ju jag bara ett barn men jag funderar mycket på detta, hur det kommer bli när/om man får ett barn till. Dessutom är ju kärlek en så mångsidig känsla som kan ta sig så många olika uttryck, men ändå förväntas det att vår kärlek till våra barn skall se exakt likadan ut,
 
När man bara har ett barn, som jag/vi har, så har en så svårt att föreställa sig att man kan älska någon mer lika mycket. Jag menar, jag älskar ju fler människor än min son men det är inte på samma sätt. Jag älskar ju mina föräldrar och min bror till exempel, men kärleken man har till sin ursprungsfamilj är på ett annat sätt tycker jag. I alla fall för mig är det så att den ju alltid funnits där och alltid kommer finnas där, så det är på något sätt självklar. Den är också en mer stillsam och trygg kärlek och inte sådär översvallande som annan typ av kärlek kan vara.
 
Och jag älskar min man, sådär mycket så man tror att jag inte tror att jag kan älska honom mer men ändå älskar honom lite till hela tiden. Men även om den är en stor, vacker och fantastisk kärlek så kan den ändå inte jämföras med den kärlek jag känner för mitt barn. För även om den kan uppfylla hela mitt hjärta så är det ändå "bara" en känsla.
 
Kärleken jag känner för min son är som ett eget väsen. Som en microorganism som bor i varje cell i min kropp och som skapar ett slags ständigt sug efter att vara honom nära. Till och med när jag är trött och bara vill vara ifred så finns det där. En saknad som inte kan stillas ens av hans närvaro. En kärlek som konsumerar mig, som skapar evig oro och ångest men samtidigt oändlig lycka och förundran, en kärlek som nästan kan göra ont men ändå gör allt bra. Det är en sådan obeskrivlig känsla den där kärleken man har till sitt barn. Och kanske är det därför det är så svårt att föreställa sig att man skulle kunna känna likadant igen, för en till.
 
På något sätt tror jag dock att jag alltid kommer älska Nico på ett speciellt sätt eftersom han kom först. Men det barnet som kommer sedan kommer jag antagligen också älska på ett speciellt sätt, för det barnet kom sist.
 

Kommentarer

Postat av: Lotta

Publicerad 2013-05-07 20:50:23

Klassiker! Pratade just med min kompis innan hon fick sitt andra om samma sak. Man tror inte det går, men sen när den andra kommer så bara blir kärleken på ett magiskt vis större. Inte delad utan mera. Dessutom blir det en tredje kärlek till de båda syskonen tillsammans på ett konstigt sätt. 1 + 1 = 3

Svar: Jo det är väl så, att man har en slags obegränsad förmåga att älska :)
Knyttet

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela