Om kärleken
Ganska nyligen käste jag någonstans, jag minns inte var, om någon som sagt: Kärlek är inte att vara med den man älskar, utan att älska den man är med. Det påminde mig lite om en intervju med ett äldre par jag läste fö rmånga år sedan. De frågade, på klassiskt vis, paret hur de fått kärleken att hålla under så många år och kvinnan svarade: Varje dag så väljer jag att älska min man.
Jag tror att människor idag har en väldigt romantiserad och snedvriden bild av kärlek. De blandar ihop förälskelse med kärlek och tror att om man verkligen älskar någon så skall man alltid känna den där starka åtrån, pirret i magen, fjärilarna, fyrverkerier i skyn och så vidare. Men när förälskelsen går över och blir till något annat så tolkas det som att kärleken är försvunnen, man gör slut och går vidare. Och på det sättet finner man aldrig det som man tror är den sanna kärleken. För i alla filmer och tv-serier vi ser så matas vi av bilden av hur kärleken skall se ut, och glömmer att filmerna oftast slutar där då de får varandra. Vad som hände sedan får man själv gissa sig till.
Sannngen är nog att den riktiga kärleken är ganska tråkig, men på ett bra sätt. Om förälskelsen är den där glittrande, urringade partyklänningen som får en att känna sig sexig - den där outfiten som utstrålar "ikväll kan var som helst hända" - så är den riktiga kärleken den där urtvättade slitna gamla favorittröjan. Något välbekant, bekvämt och tryggt.
En vän till mig sa en gång cyniskt: Kärlek finns inte, det handlar bara om att hitta någon man står ut med. Och med orden tycker jag att han ahde både rätt och fel, för det handlar nog just om att finna någon, en vän, man faktiskt vill dela sin tillvaro med och som man trivs med - men det är det som är kärlek.
Det handlar inte om att aldrig vara irriterad på varandra, inte om att man alltid skall tycka att den andre är perfekt, inte om att man alltid skall få kåtslag så fort man ser den andre - men att man ändå har en stark känsla av att denna människa vill jag inte vara utan. Någon man kan prata med, någon som förstår, någon man vill dela med sig av saker till, någon som man bryr sig om och som bryr sig om tillbaka.
Och visst, om man älskar varandra så får man ju de där stunderna då man känner sig alldeles nykär igen, då det flammar upp något i en och förälskelsen vaknar till liv - men det finns inte där hela tiden.
Och för vissa kanske det låter tråkigt, som att man nöjer sig, men för mig är det precis det jag alltid velat ha. Det lugna, det trygga. Samhörigheten. Vissheten.
