Knyttet - kort men tjock

Det går just nu en odemokratisk obehaglig trend i vårt samhälle. Nu menar jag inte det faktum att så många röstade på SD att de kom in i riksdagen och inte heller menar jag att det tycks finnas ökade rasitiska tendenser i vårt samhälle. Det är illa, riktigt illa... men det jag avser är den trend att man ska frysa ut och ta aktivt avstånd från de som sympatiserar med SD. En trend som hejjas på i media och av politiker. Nu senast kunde man läsa att Åkesson minsann inte får komma på Nobelfesten som de övriga partiledarna.

Jag vill inte leva i ett samhälle med rasism och intolerans... men ett samhälle där man inte får ha vilka åsikter vi vill, är DET ett samhälle vi vill ha? Ett samhälle där man får hålla hemligt vad man röstade på för att inte riskera att frysas ut eller attackeras?

När vi pratar med barnen på skolan så lär vi dem att mobbing och utfrysning är fel oavsett skäl. Vi lär dem att även om man gör något dumt eller man tycker att någon har en dum åsikt så är man inte en dum människa. För en människa är mer än bara en aspekt, och alla människor förtjänar respekt. Vi lär dem också att diskutera och resonera för att försöka ändra någons åsikt... man förändrar nämligen inga åsikter genom utfrysning, hån eller våld.
Hur skall man kunna lära barnen detta när våra politiker beter sig precis tvärtom?

Marginalisering och utfrysning leder bara till ilska, hat och i värsta fall martyrskap som kan ge fler anhängare.

Jag försvarar inte SD:s eller Åkessons åsikter. Jag tycker de har fel i mycket (även om de faktiskt har en del bra politiska åsikter inom vissa områden, vilket man så klart inte får tycka..). De har en klart islamofobisk inställning som är nästan barnslig, de står för en förtäckt rasism och, enligt mig något av det värsta, de är väldigt intoleranta gällande homosexuella. Men de är inte ensamma om att stå för intolerans. Kristdemokraterna har aktivt jobbat mot homosexuellas rättigheter i alla år, och gör så fortfarande. De har uttalat sig homofobiskt å det grövsta, och jag ser ingen lämna rummet när någon från KD kliver in. De är minsann välkomna till Nobelfesten.

Och saken är den att även om jag tycker KD är dumma i huvudet och att de är läskiga bakåtsträvare med många av sina åsikter, så tycker jag att de skall få äta sin Nobelmiddag. Jag tycker även de skall få yttra sig. Jag har inget emot att prata med dem, vistas i samma rum som dem eller spela fucking jävla sällskapsspel med dem. Varför? För att människor är mer än en åsikt, de har rätt att ha den åsikten vilken det än är och, framför allt, jag kan inte påverka den åsikten om jag inte kan sitta ner och ha en diskussion med dem.

Jag skäms över Sverige just nu.

Såg att familjelivs mammaundersökning visade att majoriteten av alla mammor önskar de kunde vara hemma mer med sina barn, och många skulle gärna vara hemmafruar om möjligheten fanns.
Jag är en av dem... i alla fall skulle jag vilja ha möjligheten att vara hemma längre tid, i alla fall delvis. Men varför skall det då ständigt tjatas om att man borde lagstifta om att män skall vara hemma med barnen mer? För jämställdheten bla bla bla... Men om det inte är det vi vill?
Man måste gynna även kvinnans karriär bla bla bla... Men om det inte är det man prioriterar??!!

Och trots att majoriteten vill detta så skall förståsigpåare ändå kalla oss som tycker så för bakåtsträvare, och man talar om en tillbakagpng till gamla ideal... Men handlar det verkligen om ideal? Handlar det inte mer om att vilja det som känns bäst för en själv och sitt/sina barn?  Borde inte i ala fall valmöjligheten finnas? Låt föräldrar själva bestämma om deras barn skall vara på dagis eller hemma och de pangar som dagiset skulle fått kan föräldrarna få istället. Låt oss som vill ta hand om våra barn själva göra det.

Sluta idiotförklara människor och låt dem fatta sina egna beslut. Jag vet vad som är bäst för oss... thank u very much.

Malin Wollin är lite av mitt hatobjekt. Det händer ytterst sällan att jag läser en av hennes krönikor utan att bli irriterad. Jag tycker att hon är en sådan där feminist som får andra feminister (som jag) att vilja hitta på ett annat ord för vad vi är. Hon tillhör den där feministmaffian om bestämt vad som är ok och inte, hur en kvinna skall vara och inte. De som säger sig kämpa för kvinnans rätt när de egentligen bara vill begränsa oss de med, men på ett annat sätt.

Kanske bäst jag förklarar min irritation denna gången. Hon skriver om burlesk och hur hon tycker att det bara är en annan form av striptease, och hur detta bara går ut på att exponera kvinnors kroppar (hua hua). För det första tycker jag inte att det är samma sak. Burlesken skall göra dig glad, stripteasen skall göra dig kåt. För det andra tycker jag inte att det behöver vara hemskt med att exponera kvinnors kroppar, eller några kroppar alls. Om nån vill exponera, och nån vill titta, så kör på. Meen då blir man ju objetiviseeerad, tjuter feministmaffian. Och so what? Vi objektiviserar varandra hej vilt hela dagarna... i princip alla vi inte har en personlig relation till. Där sitter kassörskan, kanske jag tänker, och har gjort denne till ett objekt. Vi fungerar så, det är enklast så. Det behöver inte vara negativt. Negativt är om jag objektiviserar utan insikt i att det finns en människa "bakom" objektet, eller om jag alltid objektiviserar, eller om det för sig om en fördomsfull eller nedvärderande objektivisering.

Om jag till exempel går till en strippklubb och ser en avklädd kvinna där så lär jag ju se henne som ett objekt på det sättet att jag ser henne och tänker "naken kvinna". Jag tänker inte "Där står Maria 28 år, student och sushiälskare och dansar utan kläder". Men jag vet ju att hon är en person, mer än det hon gör just nu och att hon har känslor, intressen och ett värde. Och så tror jag att de flesta män också är. Klart det finns ett fåtal som kanske ser denna nakna kvinna som ett stycke kött vars enda existens är för deras egna njutnings skull, men jag tror de är ganska få. Jag tror strippor får mer respekt av män än av andra kvinnor - och varför då? Jo, för att Malin Wollin och hennes feministpolare har bestämt vad kvinnor får och inte får göra, vad som är fint och vad som är fult. Och man får inte tjäna pengar på sådant som kan kåta upp karlar för då blir vi utnyttjade vare sig vi vet om det eller ej. Hua hua.

Har feministmaffian ens insikt i att allt de där de gastar om, hemskheterna i att män blir kåta av kvinnor och att vi då rakt inte skall visa upp oss för dem på något sätt, kommer från den kristna medeltiden då alla dessa ideer myntades för att kontrollera kvinnor och asexualisera dem?
Om män blir kåta av att se nakna kvinnor så gött, det är la bra så det kan bli barn gjorda. Hade väl varit astrist om vi äcklades av varandra eller? Och objektivisering utesluter inte respekt och kärlek. Jag kan titta på Hampus ibland och tänka: Fan va hot han är naken. Det innebär inte att jag tycker mindre om honom med kläder på.

Oj vad jag tjatat på nu... men som sagt var - Malin Wollin gör mig lite knäpp.

Jag har svårt att förstå mig på många människor. Speciellt människor som behandlar djur illa. Hur tänker de som skaffar en söt kattunge på sommaren till sina barn (bara det liksom, som om ett djur är en leksak!) och sedan när semestern är över bara lämnar den där på landet. Eller de som har katt och låser den ute och åker på semester. Hur tänker de? Vad tror de? Att en katt automatiskt hittar mat ute för att den är ett djur? Att de tål snö och isande kyla för att de har päls? Eller bryr de sig helt enkelt inte?

Blir både arg och ledsen. Jävligt arg. Som min mamma sa: man borde klä av dem nakna och släppa ut dem i skogen på vintern så de fick se själva hur kul det är.
Att jag kom att tänka på detta är för att mamma såg en liten kattunge som satt på deras trapp och försökte värma sig på hennes raggsockor i kylan. Den stack dock innan hon kunde fånga in den. Man blir ju ledsen bara man tänker på det.

Nu älskar jag visserligen katter men skulle bli arg oavsett vilket djur man behandlade på detta sätt.

Djur är inga leksaker, inga prylar man kan skaffa och sedan slänga bort!

Jag vet att jag inte är ensam om att inte amma, och jag tror att jag inte är den enda av dem som aldrig enbart säger: "Nej jag ammar inte".
Istället måste man ge hela förklaringen till varför man inte ammar. För man vet att man borde skämmas lite. Så mycket har man förstått. Trots att böckerna nästan alltid har några rader om att "vissa inte vill eller kan amma" och att sjukvårdspersonalen säger att "det är upp till var och en, man skall inte känna press", så kommer det ju alltid efter tjugo sidor eller en lång utläggning om att det ABSOLUT BÄSTA är att amma.
Skulle faktiskt hävda att det är motsatsen till att inte känna press när någon säger: Gör som du vill, men detta alterativet är det ABSOLUT BÄSTA.

Så man känner att man måste förklara varför man inte gjorde det ABSOLUT BÄSTA, för man vill ju inte att någon skall tro att man tyckte att ens barn förtjänade mindre än så. Att inte kunna amma, oavsett skäl, innebar för mig, och säkert många andra, en stor känsla av förlust, en känsla av att vara lite mindre kvinna än de där andra som kunde och dåligt samvete mot den lilla bebisen som ville ammas. Och samtidigt som man brottas med sorgen eller bevikelsen över att inte kunna amma sitt barn så skall man konstant behöva försvara sig mot omvärlden som undrar varför man valde det lite mindre bra istället för det ABSOLUT BÄSTA.

Och man blir orolig och undrar om ens barn kommer få men för livet så man börjar läsa på vad som gör amningen så mycket bättre än allt annat, så mycket bättre att det blivit som ett mantra hos sjukvårdspersonal och föräldrar. I början får bebisen en del av mammans immunförsvar genom bröstmjölken, innan den byggt upp sitt eget. Ok, det kan ingen mjölkersättning fixa men det rör sig om en kort period (och Nico fick den lilla mjölk han kunde i början av mig - se nu försvarar jag mig igen). Men sen då?
Anknytning och närhet, står alltid med. Ja men jag lägger inte min bebis ensam i en matningsmaskin bara för att jag inte ammar. Jag håller honom nära, har ögonkontakt, pratar med honom och hade massa hud-mot-hud i början.
Mjölkersättningen innehåller all näring han behöver och inga belägg finns för att bröstmjölken skyddar mot allergier eller annat.

Så man frågar alla på sjukhuset, alla på BVC och MVC och läser allt man kan om ämnet och plötsligt säger alla: Ingen fara. Ersättning går lika bra. Ditt barn kommer inte ta någon skada alls.

Hmmm... Hur går det ihop med det de tidigare sagt? Hur kan något som är det ABSOLUT BÄSTA vara lika bra som något annat?
Så ljög de då eller ljuger de nu? Hade varit trevligt att veta då jag är en av dem som uppskattar när sjukårdspersonal är ärlig mot mig.


Han får ingen bröstmjölk - men massor av pussar

Jag tycker att det är himla skönt att Hampus inte har några fördomar (gällande det mesta, alla har ju några fördomar tror jag). Ingen av oss hade brytt sig ett dyft om Nico skulle vara gay. Man hoppas bara att Nico själv kommer känna detta; att han får vara den han är i våra ögon och att han själv blir fördomsfri och tolerant. Hade varit jobbigt om han blev nazist... då hade jag nog blivit lite sorgsen... Men fattar inte mamman i Aftonbladet som bröt all kontakt med sin son för att han var med i SD. Finns nog inget som skulle få mig att ta avstånd från mitt eget barn, även om man inte behöver hålla med om allt eller tycka det är toppen.

Som Hampus sa till mig igår: Jag tycker du har fel, men jag respekterar sin åsikt.
Han är bra min man :)