Det där med amning
Jag vet att jag inte är ensam om att inte amma, och jag tror att jag inte är den enda av dem som aldrig enbart säger: "Nej jag ammar inte".
Istället måste man ge hela förklaringen till varför man inte ammar. För man vet att man borde skämmas lite. Så mycket har man förstått. Trots att böckerna nästan alltid har några rader om att "vissa inte vill eller kan amma" och att sjukvårdspersonalen säger att "det är upp till var och en, man skall inte känna press", så kommer det ju alltid efter tjugo sidor eller en lång utläggning om att det ABSOLUT BÄSTA är att amma.
Skulle faktiskt hävda att det är motsatsen till att inte känna press när någon säger: Gör som du vill, men detta alterativet är det ABSOLUT BÄSTA.
Så man känner att man måste förklara varför man inte gjorde det ABSOLUT BÄSTA, för man vill ju inte att någon skall tro att man tyckte att ens barn förtjänade mindre än så. Att inte kunna amma, oavsett skäl, innebar för mig, och säkert många andra, en stor känsla av förlust, en känsla av att vara lite mindre kvinna än de där andra som kunde och dåligt samvete mot den lilla bebisen som ville ammas. Och samtidigt som man brottas med sorgen eller bevikelsen över att inte kunna amma sitt barn så skall man konstant behöva försvara sig mot omvärlden som undrar varför man valde det lite mindre bra istället för det ABSOLUT BÄSTA.
Och man blir orolig och undrar om ens barn kommer få men för livet så man börjar läsa på vad som gör amningen så mycket bättre än allt annat, så mycket bättre att det blivit som ett mantra hos sjukvårdspersonal och föräldrar. I början får bebisen en del av mammans immunförsvar genom bröstmjölken, innan den byggt upp sitt eget. Ok, det kan ingen mjölkersättning fixa men det rör sig om en kort period (och Nico fick den lilla mjölk han kunde i början av mig - se nu försvarar jag mig igen). Men sen då?
Anknytning och närhet, står alltid med. Ja men jag lägger inte min bebis ensam i en matningsmaskin bara för att jag inte ammar. Jag håller honom nära, har ögonkontakt, pratar med honom och hade massa hud-mot-hud i början.
Mjölkersättningen innehåller all näring han behöver och inga belägg finns för att bröstmjölken skyddar mot allergier eller annat.
Så man frågar alla på sjukhuset, alla på BVC och MVC och läser allt man kan om ämnet och plötsligt säger alla: Ingen fara. Ersättning går lika bra. Ditt barn kommer inte ta någon skada alls.
Hmmm... Hur går det ihop med det de tidigare sagt? Hur kan något som är det ABSOLUT BÄSTA vara lika bra som något annat?
Så ljög de då eller ljuger de nu? Hade varit trevligt att veta då jag är en av dem som uppskattar när sjukårdspersonal är ärlig mot mig.
Han får ingen bröstmjölk - men massor av pussar
Istället måste man ge hela förklaringen till varför man inte ammar. För man vet att man borde skämmas lite. Så mycket har man förstått. Trots att böckerna nästan alltid har några rader om att "vissa inte vill eller kan amma" och att sjukvårdspersonalen säger att "det är upp till var och en, man skall inte känna press", så kommer det ju alltid efter tjugo sidor eller en lång utläggning om att det ABSOLUT BÄSTA är att amma.
Skulle faktiskt hävda att det är motsatsen till att inte känna press när någon säger: Gör som du vill, men detta alterativet är det ABSOLUT BÄSTA.
Så man känner att man måste förklara varför man inte gjorde det ABSOLUT BÄSTA, för man vill ju inte att någon skall tro att man tyckte att ens barn förtjänade mindre än så. Att inte kunna amma, oavsett skäl, innebar för mig, och säkert många andra, en stor känsla av förlust, en känsla av att vara lite mindre kvinna än de där andra som kunde och dåligt samvete mot den lilla bebisen som ville ammas. Och samtidigt som man brottas med sorgen eller bevikelsen över att inte kunna amma sitt barn så skall man konstant behöva försvara sig mot omvärlden som undrar varför man valde det lite mindre bra istället för det ABSOLUT BÄSTA.
Och man blir orolig och undrar om ens barn kommer få men för livet så man börjar läsa på vad som gör amningen så mycket bättre än allt annat, så mycket bättre att det blivit som ett mantra hos sjukvårdspersonal och föräldrar. I början får bebisen en del av mammans immunförsvar genom bröstmjölken, innan den byggt upp sitt eget. Ok, det kan ingen mjölkersättning fixa men det rör sig om en kort period (och Nico fick den lilla mjölk han kunde i början av mig - se nu försvarar jag mig igen). Men sen då?
Anknytning och närhet, står alltid med. Ja men jag lägger inte min bebis ensam i en matningsmaskin bara för att jag inte ammar. Jag håller honom nära, har ögonkontakt, pratar med honom och hade massa hud-mot-hud i början.
Mjölkersättningen innehåller all näring han behöver och inga belägg finns för att bröstmjölken skyddar mot allergier eller annat.
Så man frågar alla på sjukhuset, alla på BVC och MVC och läser allt man kan om ämnet och plötsligt säger alla: Ingen fara. Ersättning går lika bra. Ditt barn kommer inte ta någon skada alls.
Hmmm... Hur går det ihop med det de tidigare sagt? Hur kan något som är det ABSOLUT BÄSTA vara lika bra som något annat?
Så ljög de då eller ljuger de nu? Hade varit trevligt att veta då jag är en av dem som uppskattar när sjukårdspersonal är ärlig mot mig.
Han får ingen bröstmjölk - men massor av pussar
