Skratt och tårar
Denna helgen har varit omtumlande och har inte riktigt fattat vad som hänt ännu, men kan ju börja med trevliga saker.
Igår då solen sken bestämde jag mig för att ta med Nico till Sundsby och promenera och titta på grottor. Var riktigt trevligt, men efteråt trodde jag att jag förvärrat min ishias, men visade sig vara träningsvärk i sätesmusklerna. Så går det då man suttit stilla i nio månader.
Avslutade med fika på säteriet och sonen var mycket nöjd.
Och idag tog jag med sonen och hans bästis Elin på bio och såg Zootropolis. Jag tyckte den var riktigt underhållande men Nico tyckte att den var lite för läskig även om han tyckte att den var rolig ibland.
Men det som kunde varit en riktigt trevlig helg var en helg som skuggades av sorg. I fredags tog maken med en av våra älskade katter, Norpan 15 år, till veterinären då hon plötsligt magrat av något enormt och vägrade att äta. Där fick vi beskedet att hennes lever slutat fungera och inget fanns att göra. Så vi fick hem henne för att säga hej då och idag fick maken ta med henne för att somna in.
I 15 år har jag haft denna underbara, konstiga och irriterande katt, full av egenheter men mest av allt full av kärlek... och det kommer vara så tomt utan henne. Både jag och maken har gråtit som små barn.
Ingen som försöker sig smyga sig upp för att lägga sig i mitt ansikte och tugga på mitt hår på natten, ingen som välter ut alla vattenglas hon kan hitta, ingen som bryter sig in i garderoberna för att sova på mina kläder så de blir fulla av hår, ingen som gnager på hörnen på alla möbler, ingen som slickar på alla mina anteckningar så jag inte kan se vad jag skrivit.... och jag kommer sakna alltihop. För mest av allt så innebär det ingen som älskar oss helt villkorslöst och bara vill bli älskad tillbaka.
Och svårast var att förklara för Nico, som sedan berättade för mig att "han inte vetat att katter kan dö". Han var först mest upprörd över att hon skulle begravas då hon "inte kan andas" och "kan få ont" under jorden. Men han fick se henne när hon somnat in och då förstod han verkar det som... att hon inte kommer vakna igen.
Då sa han inget mer utan spelade på sin telefon tills det var dags att sova, då kröp han snyftandes upp i min famn och sa "Mitt hjärta är krossat för min katt är död, och jag tror aldrig jag kommer tycka att något är roligt igen". Älskade unge, vad jag önskar att du hade sluppit få uppleva det svarta hål som dödens slutgiltighet skapar.
