Farväl farmor
Mina minnen, min bild av farmor, håller jag för mig själv. De är mina.
Känner en diffus sorg och funderar över det ogripbara att det liv vi har bara är till låns. Om vår betydelse i denna värld definieras av hur många tårar som fälls vid vår bortgång så skäms jag över att jag inte gråter mer, men för varje förlust så känns det stummare inombords.
Varför är det så?
Är det att ju äldre vi blir desto mer vana blir vi vid att människor försvinner så vi reagerar inte längre likadant? Att det som för den unge är att kastas in i ett hål av kaos där själva meningen med vår existens ifrågasätts, för den äldre är en punkt i slutet av en mening. En mening som hade betydelse och en punkt som sätts i en stillsam sorg, men än dock en punkt.
Eller är det så att det mänskliga hjärtat har en gräns för hur många gånger det vill stirra in i den avgrund som den absoluta bekäftelsen av vår förlust innebär? Att det är en ångestfylld påminnelse om vår egen dödlighet som vi snabbt vänder bort blicken från? Att när någon lämnar denna värld så lämnar de en dörr på glänt - en dörr till ett ingenting som skrämmer oss så innerligt att vi inte låter vår medvetande ta in det som skett mer än på ytan?
Jag vet bara att jag känner mig tom samtidigt som något där inuti snyftar. Jag tror det är det där barnet. Barnet som växte upp med hela sin släkt omkring sig. Trygg i en värld av välkända välmenande ansikten. Ett barn som ville och trodde att världen aldrig skulle förändras. Som sedan såg hur tiden rev hennes slott sten för sten.
Ibland vill jag gå längs de där välkända vägarna som nu alltmer befolkas av okända människor och skrika: Det här var min värld! Min!
För de är inkräktare i mina minnen och de borde inte vara där. Husen borde stå tomma, bevarade som de en gång var, som en påminnelse om en fantastisk barndom som tog slut.
Tiden...
