Vad jag hoppas ge mitt barn
Jag vet att det låter som en klyscha, men om man själv inte har barn tror jag faktiskt inte att man ens kan föreställa sig den enorma kärlek man känner till sitt barn. Hur man kan betrakta denna lilla människa och uppfyllas så totalt av kärlek att det är överväldigande och nästan smärtsamt. I den stund min son föddes bleknade allt annat i världen i jämförelse.
Inte heller kan man nog föreställa sig den enorma rädsla man från den dagen bär på. Rädslan att något skall hända. Rädsla för sjukdom och olyckor. Rädsla att göra fel som förälder.
Men det var i en intervju med socialtjänsten inför att bli familjehem som jag insåg vad som faktiskt är det viktigaste - det som jag verkligen vill att min son skall få med sig i livet. Jag fick frågan: "Tänk tillbaka på din barndom och hur du kände dig då.. Vad var det?"
Och inte kom jag ihåg de gånger mina föräldrar kanske blivit arga eller irriterade för något jag tyckte var orättvist. Jag tänkte inte på saker jag fått. Inte på de gånger de var för trötta eller upptagna för att leka just när jag ville det. Och även om jag har fina minnen av utflykter, aktiviteter och pyssel så var det inte det som var det första som jag tänkte på.
Mitt svar? Jag kände mig älskad.
Och då insåg jag att av allt jag säger och ger så är det allra viktigaste min son får kramarna, myset i soffan, sagostunderna, kliet på ryggen, orden "jag älskar dig", leenden, blicken i våra ögon när vi tittar på honom, när vi håller hans hand, när han får krypa upp i vår säng efter en mardröm, när vi lyssnar på hans berättelser...
Jag hoppas att jag lyckas förmedla till honom det som är alldeles för enormt att beskriva med ord - hur mycket han är älskad.
