Ångest... typ panikångest
Jag har haft noll lust att blogga det senaste, som ni märkt, och när jag idag kände att jag "var tvungen" att skriva något så letade jag först efter en intervju med någon annan där jag kunde utgå från frågorna för att slippa tänka själv... men hittade bara en med underligt många frågor om Borås... och det hade ju bara blivit konstigt... för jag skiter väl i Borås.
Kanske skall jag vara ärlig istället och skriva om vad som verkligen pågått det sista. Dela med mig, som man säger. Jag har den senaste tiden haft en period då jag haft extremt mycket panikångest, vilket tar en hel del på krafterna.
Jag har haft ångest i perioder i mitt liv. När jag var tonåring hade jag några år av den klassiska existetiella ångesten. Sedan hade jag en period i 20årsåldern då jag hade någon konstig social fobi vilket gjorde jag att jag mådde illa och blev yr, och fick gå in på en toalett och lägga mig på golvet en stund, varje gång jag var och handlade. Jag hade också extrem panikångest efter ett övergrepp när jag var runt 27. Efter det har det dock varit lugnt, tills nu.
Det jag har nu påminner om det jag kände efter övergreppet, men nu är orsaken mer oklar. Antagligen är det att jag efter min hjärninflammation 2013 inte kan hantera stress på samma sätt och att stress (på jobbet framför allt) utlöser extrema attacker av ångest. Det är värst på kvällen. Det gör fysiskt ont i bröstet, jag har svårt att andas och jag klarar inte av att vara ensam så maken är typ tvungen att sitta hos mig hela tiden. Jag får gråtattacker, vilket de dagar det är som värst till och med är svårt att hålla tillbaka på jobbet. Vissa dagar mår jag riktigt riktigt dåligt.
Samtidigt så tycker jag att det hela är pinsamt. Vill inte riktigt söka hjälp. "Jag har panik men har egentligen inget riktigt skäl till det hela"... man känner sig dum i huvudet. Som ett psyko vrak.
Men påverkar energin och då jag har mindre ork så känner jag mig som en sämre förälder, och jag orkar mindre hemma och på jobbet... vilket skapar mer stress och så hamnar jag i någon slags ond cirkel.
Well well... vi får hoppas att det blir bättre. Maken är i alla fall världens bästa stöd som verkligen ställt upp och funnits där, frågat vad jag behöver för att må bättre och spenderat timmar med att bara sitta bredvid mig och klappa mig på ryggen för att jag skall kunna slappna av och sova.
Men om jag inte bara skall skriva om negativa saker så kan jag också dela med mig av några trevligare saker:
* Börjat äta nyttigare och gått ner 2 kg på en vecka... en bra start
* Upptäckt lergrytan och lagar just nu nästan enbart mat i den och gör egna supergoda såser
* Har insett att jag har underbar personal som jobbar för mig som ställer upp när jag inte mår bra
