Kanske monstret är du själv?
De senaste dagarna har jag blivit arg, ledsen, frustrerad och.. uppgiven, när jag läst alla kommentarer kring fallet med den nioåriga pojken som brutaliserades av en ordningsvakt för att han tjuvåkt på tåget.
Innan vi går vidare vill jag att ni föreställer er att ni sitter en helt vanlig dag på tåget. Ni ser en blond liten blåägd nioåring framför er på samma vagn. Kanske sitter han och hans kompis inte still... kanske pratar de lite för högt.. så som barn kan vara. Kontrollanten kommer. Det visar sig att barnet och hans vän inte betalat. Vakter tillkallas och när nioåringen försöker komma undan så brottas han brutalt ner av vakten som sätter sig på honom. När denna nioåring skriker av skräck och smärta och kippar efter andan så dunkas hans huvud i marken. Han är nio år. Vakten är vuxen.
Jag har inga bevis såklart men jag gör en kvalificerad gissning att inte en jävel som hade sett det hade tyckt att det var ok.
Men nu var detta inte ett blont litet svenskt barn. Det var en ensamkommande flyktingpojke med mörk hy som skrek ut sin skräck på arabiska. Och plötsligt finns det de som tycker att vaktens beteende kan ursäktas. Plötsligt dyker de upp de som hittar på lögner för att rättfärdiga det hela, och de som sprider lögnerna vidare.
Istället för att se hur det faktum att detta barn inte kunde svenska och inte förstod vaktens order, att detta barn kanske kommer från ett land där man lärt sig att vara rädd för uniformerade män då de kan betyda misshandel eller död, eller det faktum att barnet skrek ut en arabiska bön som man ber när man skall dö - istället för att se till allt detta och förstå att det gör det hela än värre - istället hittas det på ursäkter till varför detta inte var så farligt.
Rykten om att detta barn betett sig illa, hotat eller till och med attackerat andra människor började snabbt spridas. Det var inget vanligt barn. Det var en ligist. Nästan ett litet monster. Att ingen som bevittnat det hela kunde bekräfta att detta barn gjort något annat än att rymma från sitt boende för att söka efter sin äldre bror och tjuvåka på tåget.. ja det kom fram långt efter det att människor redan spridit lögnerna och nästan gjort dem till sanning. Spekulationer om att barnet såg äldre ut än sina nio år. Hitte på om att han gjorde ett ISIS-tecken. För alla vet ju, eller hur, att de där små invandrarbarnen är riktiga små monster... eller? Eller är det så att monstret finns i er som tänker så? I er som gör skillnad mellan dessa barn och era egna ljushyade små knattar.
För visst kommer det de med trauman och krigsskador, men det drabbar oftast ingen annan än de själva. De är inte våldsamma små mördarmaskiner som bara väntar på att få hoppa på något. Nej, de är små pojkar som sitter rädda i en soffa och vaggar med huvudet i sina händer. Pojkar som kanske ser stora ut men som gråter i sitt rum på natten, som inte kan somna, eftersom de natt efter natt längtar efter sin mamma och sin pappa. Och det vet jag.. för jag möter dem varje dag. Dessa underbara, snälla, starka killar som i många fall varit med om saker mer fruktansvärda än du och jag kan föreställa oss men som ändå inte ger upp, som har hopp, som kom hit för att de ville något mer med sina liv. För att de trodde att här hos oss skulle det bli bättre. Och så har vissa där ute mage att se på dessa barn som djur. Och jag kan inte känna annat än avsky.
Och vet ni vad? Jag spenderar timmar varje vecka ensam bland åtta av dessa killar, och jag är inte det minsta rädd. Ibland är min son med mig där. Precis som han kunde vara ibland när jag jobbade bland "svenska" ungdomar. För de är inte bättre eller sämre.
Men hur skall allmänheten kunna fatta och ändra åsikt så länge som myndigheter som migrationsverk och polis uttrycker exakt samma sak? De är namn och nummer på papper. Man splittrar familjer eller vänner och placerar dem på olika håll. Muttrar om att de skall vara tacksamma när de blir upprörda och rymmer. Tacksamma för att man tar ifrån dem den enda gnutta trygghet de hade kvar?
Och när de rymmer letar ingen. Jag vet. Vi har haft rymningar från boendet där jag arbetar. Först när jag ringde polisen och talade om ett försvunnet barn gick de upp i varv och skulle koppla mig till akut utryckning med en gång.. kanske behövdes skallgång? Sedan insåg de att det "bara" var en ensamkommande flyktingunge och istället kopplades jag till en uttråkad polisman som skrev ner en kort beskrivning av killen och det var det. Ingen som bad om en bild. Ingen som undrade något mer. Ingen som letade. Bara vi, en orolig personalgrupp och hans vänner på boendet - för i våra ögon var han mer än ett namn på ett papper. Han var en jättefin kille som vi alla önskade gott i livet.
En del frågar sig hur de kan rymma över huvud taget... men det är inte så svårt. Vi håller inte barn inspärrade. För de är inga brottslingar. De har inte gjort något fel. De flydde hit då de var i behov av hjälp. De går i vanlig skola. De umgås med vänner. De har fritidsaktiviteter. De övervakas inte. Precis som i en vanlig familj.
Vissa undrar varför de rymmer och tror med en gång att deras boenden är hemska, och kanske vissa är det... det kan jag inte säga något om, men i min erfarenhet finns det tre anledningar:
1. Migrationsverket har placerat dem långt ifrån släkt eller vänner som de vill återförenas med och de rymmer för att ta sig till dem.
2. De ångrar sig och beger sig "hem" igen. Det händer faktiskt en hel del då många "mellanlandat" i flera år i andra europeiska länder och har familj kvar där som de åker tillbaka till då känslan av ensamhet blir för stor.
3. De har fått avslag eller vet att de kommer få avslag och rymmer innan de hinner utvisas.
Och man kan vara cynisk och tänka att det är deras eget val och att man inget kan göra, men vad händer med alla de barn som rymmer som aldrig kommer fram dit de tänkte att de skulle åka? De som blir tagna och utnyttjade på vägen? De som litar på fel främling som skall "hjälpa" dem dit de ska?
Mitt hjärta blöder för dessa barn och ungdomar och jag önskar att fler fick möjlighet att träffa dem innan de dömde dem och skapade sig massa bilder i huvudet kring hur de är. Och det kommer ta lång tid innan jag får bort ljudet ur huvudet av den nioåriga pojken som skriker i dödsångest under ordningsvakten tills hans röst skär sig. Han kom hit i hopp om att få hjälp, i hopp om ett bättre och tryggare liv - och det var vad han möttes av - och det finns de som försvarar det. Skäms på er! Skäms!
