Det känns...tomt
Det var lite spännande innan... man visste inte hur det skulle gå. Var beredd på att eventuellt bli besviken men blev mer än så... jag blev chockad.. och glad... och ledsen.. och rädd.. och sedan alldeles tom.
Jag fattar det inte. Visst kunde jag förutse att det fanns en risk att SD skulle få en hel del röster. Även om majoriteten offentligt demonstrerar och protesterar så hör man fikarumssnacken och den smygande rasismen överallt... men fattar de vad de just gjorde? Det värsta är att med tanke på alla skandaler och mindre smickrande info som framkommit kring SD det sista så börjar jag ana att de visste precis vad de gjorde... och att det innebär att solidariteten är död (i alla fall vad gäller 13% av befolkningen).
I did not see that coming.
Efteråt försökte jag resonera kring det, tänka logiskt och till och med skämta men kände mig tom. Inte ens det regeringsskifte jag hoppats så på kändes som att det riktigt vägde upp. Plötsligt ifrågasatte jag hela min världsbild. Läste omvärldens reaktioner nu på morgonen... hur andra länder tyckte vi var störda som valde bort de som tagit oss igenom krisen, att kronan sjönk bara av att världen hörde om att de rödgröna vann... Visst har Sverige och dess socialistiska värderingar inte alltid förståtts av omvärlden men plötsligt drabbades jag av en enorm rädsla att den värld och det samhälla jag vill ha aldrig kan åstadkommas. Att det är för sent för ideal, solidaritet och rättvisa... att kapitalismen vann för länge sedan och att alla försök att låta något annat än pengar styra kommer att krossas.
Kommer nog inte kunna känna mig bättre förrän det blir mer klargjort hur regeringen kommer att se ut. För just nu känns vet verkligen som om vi inte alls vet vad det är vi kommer få, vad det är vi röstat fram.
Mina känslor igår innan jag somnade kan nog sammanfattas av följande bilder.
