Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Behovet av vi och dom

Publicerad 2014-10-11 12:20:57 i Allmänt,

Det jag egentligen ville få fram i mitt tidigare inlägg var väl att jag finner det intressant och oroväckande att vi människor har ett så enormt behov av att dela upp oss i vi och dom. Och det gäller inte enbart för de med "hemska" åsikter utan även vi som tycker oss ha de goda och fina åsikterna skapar oss ofta snabbt ett dom att strida mot. Antirasister mot rasister, feminister mot antifeminister och så vidare.
 
Och jag tror att detta behov av att klumpa ihop och generalisera är farlig på många sätt. Vi ser då inte individer längre, och inte deras möjligheter, utan en grupp fiender som vi utrustar med stereotypa åsikter (om man tycker sådär så tycker man säkert sådär också).
 
Jag gör mig i diskussionssammanhang ofta "skyldig" till generaliseringar också, men det är för att jag anser att det i vissa diskussioner och resonemang är befogat och kanske till och med behövligt att generalisera för att påvisa en struktur MEN om denna generalisering inte bara är en formulering utan också en del av ens sätt att tänka så tror jag inte att det leder till något gott.
 
Detta är något jag tycker mig märka i många diskussioner. Det börjar som en diskussion kring en sakfråga och jag kan hålla med om det som sägs... men så slutar det alltid med att någon eller några tar det snäppet längre och så är det ingen diskussion eller början till ett förändringsarbete man ser utan bara den där fienden... man vill enas inte bara mot något utan mot någon... man vill förenas i ett hat. ... Och ibland undrar jag om många av dessa människor ens vill ha en förändring eller om det är själva känslan av kamp som ger dem en kick.
 
På feministiska forum kan det vara att en diskussion kring föräldraledighet, våld mot kvinnor eller vad som helst plötsligt leder till att ALLA män, som individer, är förkastliga hemska människor. På ateistiska forum kan en diskussion kring omskärelse, kvinnoförtryck, krig eller något annat plötsligt leda till att alla utövare av en viss religion borde utrotas. Inte alltid så drastiskt, men ändå tendenser därtill.
 
Nu menar jag inte att man aldrig får känna något... Jag kan t.ex. känna mig totalt oförstående till religion och kan till och med tycka att det är löjligt, farligt eller sorgligt... men jag hatar ju inte alla som utövar religion, jag tycker inte ens lite illa om dem... de är ju människor, individer, som är olika och tänker och känner olika saker... det går inte att i verkligheten bunta ihop dem på det sättet. En del av dem är snälla, vissa är dumma, vissa kloka, vissa korkade... men mest av allt har de säkerligen en hel massa egenskaper varav vissa är positiva och vissa är negativa. Och vad man än diskuterar och hur arg man än över en viss sak så tycker jag att det är viktigt att alltid komma ihåg det.
 
Med detta menar jag absolut inte att man alltid skall vara förstående och medkännande med människor som beter sig som skit. Inte sitta och hålla hand med en kvinnomishandlare och säga att han har bra sidor han med. Nej! Det jag menar är att man inte behöver bunta ihop dem skitstöveln med alla andra män, bara för att han är man (dock kan man ju i vissa diskussionssammanhang bunta ihop skitstöveln med andra skitstövlar för statistikens skull).
 
Jag vet inte ens om detta blev tydligare alls. Men i alla fall... det där med vi och dom... det leder sällan till något gott. Men kanske är det inte så konstigt att vi är sådana. Vi börjar våra liv med att definiera oss genom att se andra och inse att de är inte jag, jag är något skiljt från dem, ett eget väsen... och kanske tar vi alltid med oss det behovet av att definiera oss själva genom vad vi inte är, genom att ta avstånd från andra... Utan ett dom kan ett vi inte finnas.. och kanske den ensamheten skrämmer oss.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela