Balansgång och utsatthet
Detta kommer antagligen bli ett spretigt osammanhängande inlägg där det kanske blir otydligt vad jag egentligen vill säga, men det beror på att jag sällan orkar tänka klart innan jag skriver utan bara reflekterar samtidigt som funderar på vad jag tycker och tänker.
When Darkness Falls skrev ett inlägg där hon deklarerar att hon slutar kalla sig feminist, och jag tänkte först inte skriva om det alls för jag kände att det var upp till henne. Som jag förstår det handlar det inte om att hon bytt åsikter utan att hon enbart inte vill använda etiketten "feminist". Om jag skall vara ärlig så störde mig det dock... kanske då jag i många lägen inte instämmer med vissa av de feminister som hörs mest men envist ändå fortsätter kalla mig feminist för att jag vill visa att feminister även kan vara som jag (utan att mena att de som är som jag är bättre än de andra, utan bara för att visa att det finns olika sorters feminister)... och att jag önskar att fler gjorde det. Att jag kanske uppfattar det lite som "ett svek" är ju dock mer något som har med mig att göra, än vad det har att göra med WDF:s val och handlingar.
Men sedan är det ju så att jag kan känna att den "feministiska sfären" kan vara lite svår och hård. Vissa åsikter som man "ska" ha och en tendens att framställas som antifeministisk och fel om man ifrågasätter detta. Lustigt nog "lärde jag känna" WDF i bloggvärlden just när jag ifrågasatte en sådan sak och kände mig ganska hårt angripen av henne på grund av det... ett missförstånd vi sedan redde ut. Å andra sidan hatar jag när man tar upp detta för man får genast massa medhåll från människor man inte vill ha medhåll av, som helst missuppfattar det man säger. För det är sällan jag anser att de feministiska uttalandena är helt fel, utan det handlar mer om gradskillnader eller sättet man säger det på som jag kan haka upp mig på. För att exemplifiera så håller jga tex med om att män generellt förtrycker kvinnor, men håller inte med om att detta går att hävda på enskilda individer i alla sammanhang (även om långt fler män förtrycker inom sina relationer än vad de vill erkänna).
Jag tycker också att det är man måste välkomna män mer in i den feministiska rörelsen. Inte på premissen att de skall få de höga positioner och det tolkningsföreträde som de är vana vid, men att de måste kunna få känna att de inte automatiskt motarbetas och hånas på grund av att de är män. På det sättet tror jag aldrig att förändring kan åstadkommas.
Jag håller absolut inte med i det mesta av det jämställdisterna säger, men kan för den sakens skull också se att män är utsatta för förtryck i det patriarkala samhället. Med tanke på hur mycket jag motarbetades när jag skrev uppsats av män som misshandlas av sina kvinnliga partners så insåg jag tidigt att det tydligen är väldigt tabu att också kunna stå på mäns sida samtidigt som man ser dem som förtryckare strukturellt och ser kampen för kvinnorna som den största och viktigaste.
Inom feminismen, precis som inom den antirasistiska rörelsen, tycker jag att vi gör oss skyldiga till ett alltför förenklat "vi och dom-tänk", som jag tycker är skadligt. Vi kan aldrig nå varandra och skapa en förändring om vi envisas med att bara skapa nya motsatser som inte kan kommunicera.
Jag har tänkt mycket på detta i samband med valet då begreppet "rasist" används i många sammanhang. Samma sak gäller dock där... om man på något sätt ifrågasätter användandet av ordet så får man dels genast medhåll av de som faktiskt ÄR rasister eller så anklagas man för att själv vara det (jag vill tex inte ha medhåll av de som tycker att det är viktigt att få säga n-bollar om chokladbollar eller som blir nostagliska av rasism i gamla barnprogram). Dock känns det inte bra att man t.ex. vill få det till att ALLA inom SD är rasister. Det är så förtvivlat förenklat. Visst mååånga av dem är det, men inte alla. Och man kan tex vara emot invandring utan att vara rasist... De flesta som är emot invandingen är dock rasister, men en del kanske bara är lite egoistiska eller oempatiska... Men dessa etiketter och grupperingar tycks extremt viktiga för människor, och för att tillhöra en grupp måste du avvisa en annan och kan förlora din grupptillhörighet om du motsätter dig gruppen.
Fast jag vet inte... ibland måste man kanske vara lite extrem för att de som förtrycker skall fatta, och blir oerhört provocerad av män som bara förnekar sina privilegier och förtrycket av kvinnan genom att avfärda feminister som galna radikaler. Och jag vill inte bidra till deras föreställning genom att som feminist säga att det finns andra feminister som jag inte instämmer med, även om jag inte kallar dem galna så vet jag att det finns de som kommer ta tillfället i akt att tolka dem så.
För även i de stunder som jag inte håller med dem så anser jag dem ofta ha en poäng, vara i allmänhet kloka och att de för en viktig kamp. Och hur ofta håller man med alla inom en rörelse om ALLT?
Nej, som sagt var.. jag vet inte vad jag kom fram till här egentligen... Att jag fortfarande kallar mig feminist... Att jag ändå förstår WDF:s tanke.... ?
Eller kanske att även om människor kan vara kloka ibland så visar sig de allra flesta vara irriterande och fulla av fel om man pratar med dem tillräckligt länge? Även jag?
