When Darkness Falls är tillbaka! (.. och varför jag inte orkar...)
Jag hoppade runt lite i soffan här hemma av glädje då WDF dök upp igen efter en bloggpaus. Kändes lite som att upptäcka att någon står vakt uppe på muren igen. Blickade uppåt och där var hon liksom..
Och egentligen är det ju lite lustigt då min allra första interaktion med henne var att jag skrev en kommentar på Fannys blogg (jag minns faktiskt inte exakt vad jag skrev, men det var säkerligen inte helt genomtänkt då jag sällan är genomtänkt) och WDF svarade på ett sätt så jag kände mig kränkt... Och det hade ju kunnat sluta där, med att hon tyckte att jag var ett pucko jag jag tyckte att hon var elak och dryg... Men så diskuterade vi på och insåg att vi missuppfattat varandra och så slutade det på ett helt annat sätt.
Kan också ha varit så att jag då (och det var faktiskt inte så länge sedan) hade lite svårt för de mer öppet arga och "gå-på-iga" feministerna, eftersom jag själv inte alls är sådan. Kanske gav det mig lite känslan av att vara "fel" då jag inte kan vara den typen av feminist själv. Sedan har jag insett hur oerhört bra det är att det finns sådana människor - just eftersom jag själv inte är sådan - och det verkligen behövs. Vi behövs allihop, även om vi fungerar och agerar på olika sätt. Vi fyller alla vår roll.
För de (antifeminister) som säger "Är det inte jobbigt att störa sig på allt/analysera allt/etc?" har ju faktiskt helt rätt. Det är skitjobbigt! Det tär på en ganska ofta. Men man kan ju inte sluta... för alla de där felen i samhället försvinner ju inte bara för att jag vägrar se dem. Men jag har verkligen inte alltid (nästan aldrig) kraften att verkligen agera och käfta emot...
För mig går det hela ofta till så här...
Jag läser något antifeministiskt/sexistiskt/kvinnohatande någon skrivit och i mitt huvud tänker jag egentligen såhär:
Men så är jag ju lite sådär artig som tycker att man skall hålla "god ton" (jag vet att många av er tycker att det är en störande egenskap, men sådan är jag), så jag försöker lite sakligt säga emot och förklara hur jag anser att det ligger till. Då får man ofta något ännu mer idiotiskt till svar... och den typen av "debatt" kan pågå tills man bara vill skrika..
Ganska snart börjar också personangreppen. Ofta genom att personen man debatterar med försöker tillskriva en egenskaper man inte alls har eller genom att de förvränger det man sagt på äkta halmgubbevis.
Först blir man bara irriterad, men ganska snart så blir angreppen antingen värre eller så dyker fler personer upp som skall förlöjliga, håna och hoppa på en på ett sätt som jag helt enkelt inte kan hantera. Då sitter jag på detta sätt bakom min dator:
Och det är i de lägena jag är så glad att de finns de som är mycket bättre på att ryta ifrån, ta debatten och bara ge igen på ett sätt som jag önskar att jag kunde men helt enkelt inte klarar av... För jag vill ju vara såhär:
För jag kan vara en fegis. Och därför tycker jag det är så sjukt när jag hör människor prata om att man "inte får kritisera feminister" eller att folk är feminister eller "PK" för att det "är trendigt"... För är det något vi blir så är det väl kritiserade och påhoppade. Och det händer faktiskt att jag i vissa sammanhang inte ens orkar nämna att jag är feminist (jag VEEET att det är fegt!!) för att jag helt enkelt inte orkar bombarderas med frågor, bli tillskriven massor av konstiga egenskaper baserade på fördomar eller plötsligt behöva stå till svars för varje liten sak någon feminist någonsing sagt...
Och om någon undrar vad det är för kommentarer vi feminister tvingas stå ut med hela tiden så tycker jag ni skall kolla in Flickvänsmaterialets briljanta Antifeminismens ABC... Vad jag älskar detta!!
