Partiledardebatten
Igår fick jag äntligen tid att se klart Agendas partiledardebatt, som lämnade ett lite splittrat intryck efter sig. Jag kan i och för sig förstå att man vill hinna med ett visst antal ämnen, men kanske man borde ha haft fler program istället för att hasta igenom ämnen och lämna feministiska frågor nästan helt utanför det hela.
Och då nästan ingen hann tala till punkt och slösade den lilla taltid de hade på att försöka smutskasta de andra så kändes det som om det egentigen blev ganska lite sagt. Reinfeldt han ju såklart med lite ordbajsande där han liksom säger en lång mening som låter smart men som egentligen inte säger något alls, och man märker ju tydligt vilka ord hans rådgivare bett honom använda mycket.... som "ansvarsfull".
Jag fann det nästan lite underhållande hur dryga alliansen såg ut och hur alla andra, förutom Jonas Sjöstedt, nästan såg lite rädda och nervösa ut. Åkesson såg ut som om han när som helst skulle drabbas av panikångesten och han fick nästan ansiktstics när han blev motsagd. Fridolin såg inte alls lika självsäker ut som vanligt utan nästan lite ledsen. Löfven såg rädd ut och tittade mot programledarna som om han bad om hjälp att få dem att sluta när han fick kritik.
Överlag gjorde hela debatten mig irriterad men det fanns en enda person som jag tyckte oavkortat var saklig, tydlig och faktiskt SA vad han stod för med självsäkerhet hela tiden. Den enda vars åsikter jag ens minns efteråt. Och det var Jonas Sjöstedt.
