Antifeministiska argument
Ja så blir det när man plockar fram de allra sämsta exemplen och låter dem stå som modell för hela gruppen. Du vet som feminister tyvärr ofta gör med män. Känns "Mäns våld mot kvinnor" igen? Inte sjuka män, inte galna män, inte kriminella män, utan bara män. "Invandrares våld mot kvinnor" hade tex. inte varit ok att säga.
Ja detta är ett argument jag ofta hör, och nej jag anser det inte vara samma sak alls. Invandrare är en utsatt, underunderprivilegierad minoritet medan män är en normsättande privilegierad grupp. Att generalisera beträffande invandrare gör därför en stor skada mot en redan utsatt grupp medan generalisering beträffande män ibland behövs för att visa på ett strukturellt problem (även om jag inte ALLTID tycker att generalisering är bra).
Dessutom är det "lustigt" hur män tar så satans illa vid sig av just uttryck som "Mäns våld mot kvinnor"... Det är ju inte så att man säger "ALLA mäns våld mot ALLA kvinnor". Om jag läser "Mäns våld mot kvinnor" så är ju min omedelbara reaktion inte att "nej men detta kan ju bara inte stämma för själv blir jag ju inte misshandlad".
En annan kommentar som dök upp på samma forum är detta:
Så länge det kan kopplas till feminism vågar inte folk vanligen kritisera. Mycket osmakligt att det ska finnas en sådan spärr för att ett visst ord har blivit så infekterat.
Om inte myntaren av ordet hade verkat vara lite efterbliven hade ju jämställdism varit perfekt, men å andra sidan är det väl inga som kallar sig det så då kan man ju stjäla ordet. Problemet är då att de där som faktiskt är värda att göra narr av får ett tantrum och verkar lägga mer prestige i att behålla ordet "feminism" än det mål man är ute efter att uppnå. "Vi vill ha förändring. Av andra alltså. Vi vill själva inte göra en tillstymmelse till uppoffring.". Jag kör på för jämställdhet istället. Mindre utrymme för missförstånd.
Jag minns inte vem det var som skrev det men jag tyckte att det var så himla bra... att män har så fruktansvärt svårt för ordet feminism (eftersom de känner att de inte riktigt får vara med) medan ingen någonsin funderar över om allemansrätten bara gäller män. Så länge mannen är norm så är det frid och fröjd men omvänt så blir det ramaskri för att män känner sig uteslutna. Dessutom är ju män väldigt bra på att själva generalisera vad gäller hur kvinnor är....
Och jämställdister och feminister skiljer sig inte bara åt genom att de har olika namn utan de har olika åsikter, så det är inte bara att kalla sig för något nytt. Feminister ser att kvinnor är förtryckta och kämpar för att dessa skall få samma rättigheter och möjligheter (även om detta på många sätt automatiskt skulle medföra förbättringar och ökad jämlikhet för många män också), medan jämställdister ser det mer som att män är ungefär lika förtryckta men på ett annat sätt och inte alls vill erkänna männens överordning strukturellt.
För visst skulle det innebära en del "negativt" för männen om vi feminister fick som vi ville. För att en förtryckt grupp skall sluta vara förtryckt så gäller det ju att de med makt (männen) förlorar en del av sin makt. Männen skulle få saker också (större individell frihit fri från manlighetsnormen, ökat förtroende som föräldrar i samhällets ögon etc) men det går ju inte att komma ifrån att de skulle förlora en del av sina privilegier som de är vana vid. Är ju lite som om man vill jämna klasskillnader... då måste ju de rika avstå från en del av sin förmögenhet för att de som är fattiga skall få det bättre...
Sedan blir jag bara fnissig av förundran när människor påstår att feminismen inte får kritiseras... för blir vi något annat än kritiserade? Så mycket kritik, förlöjligande, hat och förminskande som vi får utstå så förstår jag inte riktigt hur män kan få bilden av att vi "inte får kritiseras". Känns lite som när rasister gnäller över att "de inte får säga något alls nu för tiden"...
