Vad skall man säga och inte?
Idag hamnade jag i något av ett dilemma när Nico skulle klippa sig då jag började fundera över om det är bäst att säga att han sin problematik eller inte. Jag är ju av den fasta övertygelsen att man bör vara öppen och tala om alla typer av diagnoser och liknande för att det skall avdramatiseras och för att det inte skall vara något man skäms över. Å andra sidan kan människor dels ha fördomar kring autism och jag vill inte att han skall behöva känna sig särbehandlad och dels blir det så konstigt om jag skall säga det över huvudet på honom när han är med - då blir det snarare som om man gör en grej av det hela.
Nu gick det hela bra ändå eftersom rutinen var som vanligt (med undantag för att Nico blev väldigt upprörd och nästan fick panik när frisören skojade och sa att den taggiga saxen var en krokodil som skulle mumsa i sig hans hår...). Han fick sitta i Blixten-bilen (den dagen han växer ur den får vi se hur det går) och satt någorlunda still tills han tröttnade och vrålade:
Nu är det klart. Jag vill ha en stjärna!
Så då fick han en stjärna sprayad i håret och var mycket nöjd. Hoppade ner från stolen och ropade:
Klubba!
Och så fick han en klubba när jag betalade och så var han nöjd.
Men det är svårt det där tycker jag... När och till vem man bör eller inte bör berätta. Jag försöker tänka på mig själv som barn. Om de hade vetat min diagnos då, om jag hade velat att andra skulle veta. Det hade ju å andra sidan varit väldigt skönt att slippa alla missförstånd, att slippa bli livrädd för oväntade saker, att slippa att människor tyckte att man var ouppfostrad eller konstig för att man gjorde eller sa saker på ett speciellt sätt och så vidare. Men å andra sidan hade jag kanske känt mig ännu mer som ett miffo.
