Omotiverad ångest
Innan jag träffade min man led jag av extremt mycket ångest. För att försöka klargöra vad jag menar med ångest, då jag vet att människor ibland menar lite olika saker med ordet, så är det känslan av att precis ha gjort något oförlåtligt som inte går att ta tillbaka ungefär. Som det kanske skulle kännas om du precis kört över din mammas hund med bilen eller om du vaknat upp i samma säng som din bästis partner, eller whatever. En känsla av att något nästan levande försöker klösa sig ut ur ditt bröst/mage.
På den tiden hade jag det varje dag. Inte hela tiden, men stundvis dagligen. Och det var nästan outhärdligt att leva med. En konstant känsla av att du har gjort eller är på väg att göra ett fruktansvärt misstag.
När jag träffade min man så hade han av någon anledning en extremt lugnande inverkan på mig. och mina ångestattacker försvann nästan helt.
Nu helt plötsligt, nästan fem år senare, så har jag börjat få omotiverad ångest igen. Jag kan plötsligt, framför allt på kvällen, få en extrem känsla av att allt är på väg att gå åt helvete och jag kan knappt andas. Är så jävla frustrerande och hoppas verkligen inte att det är något bestående.
