Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Förtryckandet av barn?

Publicerad 2014-07-12 19:55:00 i Allmänt, Barn,

Både Fanny och Moralfjant har skrivit inlägg om hur föräldrar förtrycker sina barn, och känner inte riktigt igen mig i detta. Kan såklart inte alls avgöra om det är för att jag är i förnekelse, om det är för att jag skiljer mig i mitt föräldraskap från majoriteten eller om det är för att de har helt fel (vilket de inte brukar ha).
 
Jag ser inte Nico som min tillhörighet. Jag ser inte honom som något ofärdigt som jag skall forma. Jag ser inte honom som någon jag har rätt att bestämma över.
 
Jag ser honom som en människa och en individ med egna behov och önskningar. Till stor del försöker jag tillgodose dessa med begränsningar gällande vad som är ekonomiskt möjligt och om det handlar om att skydda hans hälsa, dvs jag kan inte ge honom allt han pekar på och jag måste stoppa honom om han är på väg att göra farliga saker. Dock försöker jag i de lägen han får ett nej så gott det går bekräfta att jag förstår vad det är han vill och varför han inte kan få som han vill.
Jag ser honom som någon som hela tiden utvecklas och behöver stöd och uppmuntran i sin utveckling, precis som vuxna behöver. Hans sätt att se världen just nu är dock inte mer fel eller mer rätt än mitt sätt att se världen, bara annorlunda. Hans perspektiv är lika viktigt som mitt.
Och jag sätter inte upp massor av onödiga regler, utan bara sådana som handlar om just saker som kostar pengar eller som kan vara farligt. I övrigt är hans röst lika mycket värd i vår lilla demokrati. Dock ser jag det som viktigt att han lär sig respektera mig på samma sätt som jag respekterar honom, och därför kan ett nej också baseras på att jag faktiskt inte vill/orkar/har lust till något, men då förklarar jag också det.
 
Säkerligen finns det många som anser att jag skämmer bort Nico eller som anser honom vara ouppfostrad på en hel del sätt, men jag har ingen lust att vara en diktator. Jag vill att han skall känna att han är en del i vår familj vars vilja och åsikter har samma värde som min eller min mans.
 
Angående det dä rmed förtryck och att se sina barn som tillhörigheter, så kom jag att tänka på en lärare på universitetet som jag hade som helt hade slutat med att använda ord som "min" eller "mitt" vad gällde människor. Dvs, hon sa inte "min man" eller "mitt barn" då hon ansåg att dessa ord fick det att låta som om man såg dessa människor som sina ägodelar. En intressant tanke som jag absolut förstår, då det ju kan användas på det sättet och säkert ofta görs... men för mig kan det också symbolisera en samhörighet. Hur tänker ni?

Kommentarer

Postat av: SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma

Publicerad 2014-07-13 09:23:23

Det låter som att vi har liknande sätt att se på barnuppfostran och att vi har ungefär samma förhållningssätt till barnen! Sådär som du beskriver tänker och gör jag också. Har inte läst Fannys och Micans inlägg än men jag kan tänka mig att många föräldrar ändå gör son de beskriver, dvs verkligen uppfostrar barnen, ser dem som mindre "färdiga" och att deras tankar och handlingar därmed är mindre giltiga. Jag hoppas och tror dock inte att jag är en sådan förälder. Däremot tycker jag alltid det känns lite fel i magen när personer som inte har barn skriver om barnuppfostran... inte för att de inte får ha åsikter utan för att de inte har en aning. Att vara förälder är, som du ju vet, sjukt slitsamt ;-)

Svar: Håller med absolut med dig. Hur väl man än försöker så är det ju så funkar det ju inte alltid om man skall få resten av vardagen att fungera. Har man inga barn kan man nog inte förstå vilket enormt projekt det kan vara att bara åka och handla. :)
Knyttet

Postat av: Helena

Publicerad 2014-07-13 20:33:01

Jag tror (vill tro) att alla föräldrar gör sitt allra bästa för och med sina barn. Sedan kan man som utomstående kanske tycka att inte alla lyckas helt. Visst finns det de föräldrar som ser sig själva som allsmäktiga och måste bestämma allt över sina barn, men jag tror faktiskt inte att de är i majoritet. Precis som du tänker jag att mitt barn är en helt egen person som förstår och tolkar världen på sitt sätt och efter sin erfarenhet och fattar sina beslut utifrån det, precis som vi vuxna ju faktiskt gör, bara att vår erfarenhet är större. Mitt jobb som förälder är att lyssna på barnet och försöka förstå hur hon tänker och för det mesta har hon fullgoda argument och förklaringar för sin ståndpunkt och då lyssnar vi på det. Andra saker måste vi vuxna bestämma, men då förklarar vi grunden till vårt beslut.

Och som Sanna känner jag att det skaver lite när folk som inte har egna barn uttalar sig väldigt bestämt om barnuppfostran. Visst kan det finnas bra poänger, men det är en rätt stor skillnad på att tro att man vet hur det är att ha barn och hur man ska hantera dem, och hur det faktiskt ser ut (och kanske framför allt känns) när man står där med en urilsk fyraåring...

Svar: Nej det är ju så.. att ibland fungerar det skitbra och ibland inte alls... och som nyss, då sonen hoppade upp och ner i sängen och gallskrek att han inte vill sova för han vill äta glass.. då kan jag vara hur inlyssnande, pedagogisk och whatever som helst... Om jag vill få sova ikväll så måste det ändå sluta med att jag säger: Men nu SKA du sova (och kanske säger jag det inte ens med speciellt vänlig röst).
Knyttet

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela