Att vara arbetande mamma
Jag har ju (ganska) nytt jobb. Biträdande föreståndare på ett ungdomshem. Mycket att göra. Mycket ansvar. Mycket "att bevisa". Och ingen intjänad semester.
Eftersom Nico inte reagerar så bra på förändring när dagis ersätts av sommardagis i en annna lokal och med annan personal, och då han förtjänar sommarlov, så är det maken som är föräldraledig i några veckor nu.
Jag åker och jobbar medan de umgås, sedan kommer jag och ibland måste jag jobba lite till. Jag försöker orka med att leka och vara "kul mamma" och inte bara sitta och halvdö i soffan efter jobbet men det är svårt att orka med allt... Och så ständigt detta dåliga samvete. Att man känner att man sätter arbete före sitt barn när det egentligen inte handlar om det. jag tycker ju bara om mitt jobb, och vill tjäna pengar så vi kan ha ett bra liv och jag kan erbjuda honom det han behöver och önskar. Det handlar ju om att satsa även på mig själv och inte bara vara mamma, även om det är en ynnest att få vara det.
Har män lika dåligt samvete när de arbetar? Känner de samma krav att hinna med allt och vara perfekta på alla plan?
Det kan jag ju inte svara på för jag är ju inte man... men ibland känns det inte så.. och det känns inte helt rättvist.
