Knyttet - kort men tjock

Jag tyckte mycket om ett inlägg som Schmenus skrev igår då det satte ord på en del av det jag själv känner stör mig med vissa feminister. Märk väl att jag skriver vissa feminister då den feministiska rörelsen egentligen inte är en rörelse utan flera där olika infallsvinklar, åsikter och tankar ryms under samma tak.

 

Läs gärna Schmenus inlägg först, och också gärna det inlägg av Lady Dahmer som hon länkar till. Det hela handlar om att vissa tycker att alla män har en slags kollektiv skuld över hur det patrialkala samhället ser ut. På samma sätt anser de då att alla vita har en slags kollektiv skuld beträffande den maktpoition vi erhåller i förhållande till icke-vita och så vidare.

 

Jag tycker inte om det tänket alls. Jag känner att det påminner om den katolska synen på arvsynd. Att vissa människor skulle födas in i skuld. Att man skulle bära den bördan från början för något man inte gjort. Det stör mig väldigt mycket när jag ser på min lille son på tre år att tänka att han då skulle anses ha skuld för en samhällsstruktur han inte varit med och skapat. Han har inte kränkt några kvinnor, han har inget begrepp om dessa frågor alls. Och som Schmenus tar upp så ligger skuld väldigt nära skam. Och jag anser inte att man som man skall känna skam över den man är, över sin könstillhörighet, precis som jag inte vill behöva skämmas över att vara vit.

 

Nej, jag vill ha bort det där ordet skuld ur debatten helt. Däremot anser jag att man kan tala om ansvar. De med makt bär ett stort ansvar att vara med och försöka förändra samhället. Insikt och ansvar är viktiga begrepp.

Jag anser att alla män har ett kollektivt ansvar att ta tag i dessa frågor, lämna plats och ge ifrån sig en del av sin makt.