Om att vara hetero
Jag läser regelbundet (slukar varje nytt inlägg inom några minuter) Sannas blogg Mina Sanna Ord och när jag senast läste om hennes funderingar kring att "behöva" komma ut eller inte som homosexuell på hennes arbetsplats så började jag fundera på hur lätt man egentligen har det när man som jag lever i ett heterosexuellt äktenskap.
Jag har många gånger förr tänkt på samma sak men det slår mig då och då.
Antar att det borde få mig att känna tacksamhet, men det får mig snarare att känna mig sorgsen. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas att ligga och mysa med min man med vetskapen om att det skulle finnas människor som hatar oss och kanske till och med ville oss illa för att de ansåg att vår kärlek var av fel sort. Att kanske inte våga hålla handen bland folk eller att undra om någon som råkade se den där första underbara kyssen kände äckel eller avsmak. Hur vidrigt är inte det att behöva tänka en sådan sak! Hur vidrigt är det inte att det finns människor som tänker eller känner så!
Jag kan verkligen inte förstå hur homofober tänker. Och då är jag ändå en person som brukar ha ganska lätt att förstå hur andra tänker fast jag inte håller med dem. Jag kan till exempel förstå hur rädsla för det okända och fördomar kring andra religioner hos vissa kan skapa en främlingsfientlighet även om jag anser att de har fel och inte alls känner som de gör. Men när det kommer till homofobi så går jag bet. Det handlar om någon annans kärlek, något fint, som inte på något sätt kan skada (eller ens påverka) någon annan.
Och man behöver ju inte ens dra det så långt att man tänker på alla idioter som hatar, utan bara det att vara osäker på vilka reaktioner man får när man berättar. Hur hade det känts för mig om jag sa till mina kollegor att jag var gift med en man och kunde se hur vissa av dem skruvande besvärat på sig, inte visste vad de skulle säga, en del kanske frågor som om det var något exotiskt och spännande och en del bara såg allmänt förvånade ut. Bara känslan av att det skulle behöva vara en jäkla "grej" varje gång jag nämnde könet på min partner.
Jag kan ju naturligtvis inte veta hur det känns, och kanske man som homosexuell är så van att man inte alls ens funderar på sådant så ofta. Kanske bör jag som hetero inte ens spekulera då jag inte har tolkningsföreträde eller insikt, men det gör mig bara så frusterad och jag önskar jag kunde göra mer för att förändra. Och jag tycker bara att alla borde fundera lite mer på det. Att inse att man kanske skall sluta ta saker och ting för givet och utmana normerna lite så att det inte behöver vara "en grej". Och så tycker jag att det är så himla bra att det finns bloggar som Sannas, där folk kan gå in och läsa om en helt vanlig "svensson-familj" med två mammor och ett barn.
