Hur ångest känns
Innan jag träffade min man var jag en mycket ångestfylld person. Redan som barn var jag rädd för mycket och oroade mig för mycket, och när jag kom upp i tonåren utvecklades detta till ren ångest som sedan inte ville släppa taget.
Om man inte vet hur det är att leva med konstant ångest så kan jag berätta att det är inget kul. Föreställ er det mest nervös ni någonsin varit i era liv... precis innan uppkörningen... när ni väntar på att få veta om den stora kärleken kommer ringa eller ej... stunden då du inser att du inte kan få partnern att ta tillbaka sitt "jag gör slut"... Den där känslan av illamående som gör att man inte kan äta riktigt, tankarna som maler så man inte kan sova och den ständiga rivande, klösande känslan i magen... som om ett djur därinne försöker slita sin väg ut.
Tänk den känslan, hela tiden.
Så hade jag det under flera år... varje sekund av min tillvaro så tänkte jag att jag inte stod ut mer.
Så träffade jag min man och ångesten försvann. Jag var trygg. Såklart att jag inte alltid var glad.. livet är ju som det är och ibland är man glad, ibland ledsen, ibland arg osv.. men jag hade ingen ångest mer.
Förrän nu...
Sedan den här konflikten med byggföretaget uppstod så kan jag knappt andas pga ångesten. Jag försöker tänka på annat men tankar på det hela nästlar sig in i mitt medvetande och det blir som en kramp i magen och jag får svårt att andas.
Jag önskar att han fattade hur illa han gör oss.
Det kommer ordna sig... allt löser sig. Jag överlever. Det är inte det.
Det är bara jobbigt att behöva gå igenom dessa känslor igen.
