Bloggutmaningen: Våldtäkt
Denna gången var Schmenus och Fannys bloggutmaning ämnet våldtäkt. Jag tänker som sagt var sällan innan jag skriver men denna gången har jag funderat mycket fram och tillbaka kring vad och hur jag skulle skriva. Eftersom jag oftast utgår från mina egna erfarenheter så var det första som poppade upp att jag skulle dela med mig just av det jag själv upplevt, men så kände jag bara att nej...
Inte helt och hållet... jag kan inte berätta den historien från a till ö och låta alla läsa det... jag är inte redo för det. Och framför allt kände jag att jag inte ville att mina nära och kära skulle behöva ta del av det. Jag vill inte åsamka någon smärta bara för att försöka göra en poäng.
Jag kommer dock beröra det en hel del i detta inlägg och vissa saker kommer nämnas så jag rekommenderar helt enkelt de i min närmaste familj att sluta läsa här...
Tidigare har jag skrivit om att en våldtäkt kan upplevas väldigt olika beroende hur man är som person, hur det hela gick till, inslag av hot och våld, hur närstående förövaren var osv. Hur man mår efteråt och hur man går vidare är väldigt individuellt och det finns inget rätt och fel. Detta är bara en historia. Det är min historia.
Min huvudpoäng med detta inlägg är att rekommendera alla som utsätts för våldtäkt att anmäla. Även om det är en vidrig process som kan avslutas med ett frikännande så gör det - för det gjorde inte jag och jag kommer alltid ångra det. För nu i efterhand så känns det som om jag inte ens klarade av att stå upp för mig själv. Att jag inte markerade tydligt nog att det som skedde inte var ok på något sätt. Jag kunde aldrig riktigt få ett avslut. Han gick bara vidare med sitt liv. Jag var den som fick ta smällen under lång tid även efteråt.
Jag vet att detta inlägg kan ha precis motsatt effekt. Att man läser det jag skriver och känner att inte fan vill jag heller anmäla då. Men jag måste skriva det för det är så här världen ser ut. Och det är detta som måste förändras. Man skall inte behöva tänka så som jag gjorde och som många andra gör. Man skall inte behöva känna att jag kan inte anmäla för ingen kommer lyssna på någon som mig.
Så varför anmälde jag inte? Jag hade redan innan läst mycket om ämnet och hade en ganska klar bild av hur en sådan anmälan, en sådan förundersökning och en sådan rättegång går till. Det enda jag hade som talade till min fördel i en sådan process var att jag hade fysiska skador i underlivet samt att jag kunde peka på efterföljande psykologkontakt och sjukskrivning. Vad som talade mot mig var dock en något längre lista...
För det första kan jag inte sticka under stol med att jag haft en hel del one night stands... och det rättsväsendet inte verkar greppa är det faktum att även om jag tycker om sex så tycker jag bara om det när jag själv för bestämma när, hur och med vem. Jag vill inte alltid och jag har rätt att säga nej när som!
Kvällen i fråga hade jag även en kort klänning på mig (och enligt rätten är ju det tydligen lite som att bara be om det...). Under denna kväll umgicks jag med killen som sedan begick övergreppet, jag till och med kysste honom vid något tillfälle (och vem lyssnar om man säger att det var en sådan där skämtsam kyss som man kan ge en tjejkompis och att jag aldrig hade för avsikt att låta det leda till mer..) och jag var rejält berusad.
Jag följde sedan med denna kille på en efterfest och där började berusningen bli så stark att jag hade svårt att hålla mig vaken (= dålig flicka som får skylla sig själv?). Killen säger då att jag kan sova i hans lägenhet eftersom den är närmare och eftersom jag knappt kan stå på benen samt tänker att jag ju känner honom så det är ofarligt så säger jag ok. Jag säger dock för att klargöra att jag INTE vill ha sex.
I hans lägenhet lägger jag mig på soffan men han säger att jag kan dela hans säng. Jag säger nej och påpekar igen att jag INTE vill ha sex med honom. Han tjatar och säger att jag är löjlig och att vi såklart inte ska ha sex. Jag är full, trött och orkar inte höra på hans tjat så jag lägger mig i hans säng (= jag borde fattat?).
Nu tänker jag som sagt var inte gå in i detalj på det som händer men jag kan sammanfatta det kort med att jag däckar och vaknar av stark smärta och inser vad som händer. Det tar mig ett tag att lyckas få bort honom.
(Vill poängtera att jag inte var naken när jag la mig i sängen... jag hade underkläder och en lång t-shirt)
Vill här inflika en sak då många talar om att våldtäkt inte handlar om sex utan bara handlar om makt. Jag tror inte att han gjorde det han gjorde för att utöva makt, även om det på ett sätt är vad han gjorde. Han var full och ville ha sex och jag vad där - och samhället har lärt (vissa, många) män att en kvinnas vilja inte är lika mycket värd så att jag hade sagt att jag inte ville var för honom inte av betydelse.
Dock slutar det som talar emot mig inte där. Jag är så chockad av det som hänt och så rädd att jag ligger kvar brevid honom i denna säng i timmar innan jag, när jag är helt säker på att han somnar, vågar ta mig upp, slita till mig mina saker och springa ut ur lägenheten och till närmaste hållplats.
Jag blödde, jag var bara halvt påklädd och jag minns att det stod en tant och stirrade på mig utan att säga ett ord fast jag grät hela vägen hem.
Jag berättade om det som skett för mina vänner men det var en del som inte riktigt trodde på det. Trodde att det måste varit ett missförstånd. Jag klandrar inte dem nu i efterhand och detta skrivs inte för att kasta någon skuld. Jag förstår att det måste ha varit skitsvårt att höra att någon de känt i flera år skulle ha gjort en sådan sak. Jag tar enbart upp det eftersom det var ännu en sak som gjorde att jag kände att jag inte kunde anmäla. För om inte de visste vad de skulle tro, vem skulle då tro mig?
Sedan ringde han. Inte för att be om ursäkt eller förklara sig. Utan för att säga att jag hade fel, att jag ljög och att om jag inte slutade säga sådant så skulle jag förstöra hans liv. Han hotade mig inte men han var arg och jag blev rädd.
Jag sparade mina blodiga trosor i en påse i flera månader, ifall jag skulle få modet att anmäla. Men det fick jag aldrig. Jag beslutade mig för att gå vidare och lämna det bakom mig. Det skulle inte få knäcka mig mer, inte påverka mig mer.
Men många månader senare så mötte jag honom på gatan. Han gick förbi och när han var precis bredvid mig så spottade han på marken framför mina fötter.
Och då kände jag att jag ångrade mig. Jag skulle ha anmält.
För han inte bara gick vidare med sitt liv. Han inte vara viftade bort det som skett som ingenting alls. Han såg dessutom ner på mig.
Jag skulle ha anmält.
För även om han aldrig skule ha blivit dömd. Även om det inte ens hade gått till rätten. Även om jag hade ifrågasatts och fått svara på massa kränkande frågor. Trots allt detta. Så skulle han ha varit någon som anmälts för våldtäkt. Han hade inte kunnat vifta bort det lika lätt. Och jag hade markerat - så här gör man inte mot mig. Jag tar inte det.
Jag skulle ha anmält.
