Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Ångestmonstret

Publicerad 2013-09-20 11:03:34 i Allmänt,

Nej just nu har jag ingen ångest, men jag kom att tänka på ämnet då jag är på jobbet och ville skriva lite om det. Vill dock börja med att klargöra att detta är min syn på ångest och mitt sätt att hantera den. Jag säger inte att det är lika för alla och att mitt sätt skulle fungera på alla. Detta är alltså inte menat som ett "gör som jag och må bra"-inlägg som menar att alla de med ångest som inte alls lyckas hantera den är lite sämre och att de bara kan rycka upp sig och ta tag i saken. Detta är bara min version och kanske kan de fungera för någon annan och då är det ju bra.
 
Jag har tidigare levt med ångest av varierande grad ungefär sedan jag var 12 tills jag var runt 27. Vissa perioder har den "bara" varit jävligt jobbig att leva med medan den i andra perioder har varit otroligt begränsande och i det närmaste outhärdlig. Jag tänker inte berätta om alla dessa år för det hade varit en extremt långrandig historia. Ångesten hade mig i alla fall i sitt grepp under en lång tid och fick mig att skada mig själv på olika sätt. Ibland skapade den en inre smärta som var så stark att jag var tvungen att skapa en yttre smärta för att kunna andas, ibland orsakade den panikattacker som gjorde att jag fick gå och lägga mig på golvet på en offentlig toalett/på en parkbänk/på marken eller golvet varje gång jag gick ut bland folk för att undvika att börja kräkas.
Idag har jag inte denna typen av ångest alls egentligen. Idag kan jag drabbas av krisutlöst ångest när saker i livet blir väldigt jobbigt, men även den har jag lärt mig att hantera.
 
Mitt knep för att komma till bukt med min ångest är att jag har betraktat ångesten som ett levande väsen, en motståndare. Ett väsen vars främsta vapen är att skrämmas. Den kan egentligen inte skada mig men den kan få mig att tro att den kan det, den kan få min kropp att tro att den skall dö.
Ångestmonstrets mål är att kontrollera och begränsa. För varje gång ångesten hoppar upp framför mig och jag backar undan så begränsas min livssfär. Den yta jag kan andas på blir mindre och mindre.
Jag bestämde mig för att inte låta detta ske. Man skulle kunna säga att jag genomskådade mitt ångestmonsters bluff. Att han bara är ett hologram och att jag har förmågan att gå rakt igenom honom.
Visst innebar det att jag många gånger fick skämma ut mig i början och ligga där på golvet i en affär och hyperventielera ett tag men efter hand blev ångestmonstrets makt mindre och tillslut gav han upp. Det var ett krig och jag vann.
 
Som sagt var så har alla olika upplevelse av ångest, alla har olika intensitet och symtom av sin ångest och alla måste hitta sitt eget sätt att övervinna den. Det är min fasta övertygelse att det går, även om jag vet att det känns som ett jävla hån att säga så till den som befinner sig mitt i det, men att det ibland kan behöva vara en lång, smärtsam och ibland till synes omöjlig kamp. Och om man är en av dem som inte lyckats hitta sitt sätt ännu så innebär inte det att man inte försökt, att man är lat eller dålig eller något annat nedsättande eller skuldbeläggande utan bara att det är jävligt svårt att komma till bukt med ångest. Det är som att med förbundna ögon finna sin väg genom en enorm labyrint.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela