Ett, av många, skäl att inte lita på svensk sjukvård
Jag är nog inte ensam om att ha haft mina duster med svensk sjukvård, och har haft en hel del klagomål genom åren. Senast för min egen del var väl när det krävdes byte av vårdcentral för att de skulle remittera mig vidare och upptäcka att jag hade hjärnhinneinflammation - efter att de skickat hem mig tre gånger då jag uppsökt akuten med ganska klassiska hjärnhinneinflammationsymtom.
Nu är jag dock upprörd å makens vägnar. Om någon skulle undra så har jag hans tillåtelse att skriva detta inlägg. Han har alltså varit helt och delvis sjukskriven i mer än ett år på grund av sömnproblem och stor trötthet dagtid på grund av detta, samt huvudvärk i perioder. Han har varit på otaliga läkarbesök, först en hel del akutbesök men sedan fick han en varaktig läkarkontakt. Han har tagit alla tänkbara prover. Men de hittade ingenting, och när de inte hittar något så säger de depression. Trots hans bestämda åsikt att det inte är depression så sattes han på antidepressiva och i början var det Citalopram och sedan Cipralex. Ingen av dem gav några större biverkningar men inte heller något större resultat.
För ett tag sedan så var han dock remitterad till psykiatrin för en ADD-utredning. De kom fram till att han inte hade detta, men tydligen ansåg psykdoktorn efter sammanlagt två timmars samtal att han borde byta medicin igen (trots att maken upprepade gånger sagt att han INTE känner sig deprimerad) och utan information eller tillfrågan så sattes Venlafaxine in istället.
När han började med dessa så gick det ungefär en vecka innan han fick EXTREM huvudvärk och var tvungen att köras in akut. På grund av de symtom han uppvisade då så fick han några dagar senare göra en CT vilket visade "något", ännu okänt i hjärnan. Han väntar nu på MR för att de skall utreda vad detta något är. Tur i oturen kanske på ett sätt för huvudvärken var antagligen en biverkan av Venlafaxinet som nu gjorde att denna förändring upptäcktes. Vi vet ännu inte vad denna förändring är som sagt var och inte heller om det är detta som påverkat hans mående det senaste året. Vi kände oss dock mer och mer övertygade om att det är sömnproblemen som är orsaken till tröttheten och inte en depression. Han har dock väntat i mer än ett år på att få tid på sömnmedicinska mottagningen (det vill säga det tar längre tid för sjukvården att utreda saker än man får lov att vara sjukskriven).
I alla fall kände han att nu fick det vara nog med att ha massa biverkningar som inte går att skilja från de verkliga sjukdomssymtomen så han ville sluta med Venlafaxinet. Han gick på lägsta dosen så han kunde inte trappa ner utan slutade bara. Men då fanns det ju en sak som läkarna helt struntat i att informera om.... Något som många fått erfara vilket man kan läsa om ifall man googlar lite... och det är att det inte är helt lätt att sluta med Venlafaxine då den medicinen har extrema utsättningssymtom - som kan vara i MÅNADER.
De utsättningssymtom som maken fått erfara hittills efter två dagar är känsla av att vara berusad, yrsel, illamående och starka stötar som går genom kroppen (som känslan av att få en stark stöt av ett elstängsel). Och så här kan han alltså få ha det i månader nu! Han kommer nu alltså må VÄRRE än han mådde innan han ens började ta medicin!!
Borde inte läkare vara skyldiga att tala om en sådan sak innan man sätter någon på medicinering? Speciellt när det handlar om att man medicinerar en sjukdom som är lite av en gissning även om symtomen inte riktigt passar in och patienten själv säger att denne inte alls tror att det stämmer? Kanske det vore det mest etiska att informera om att man ger en medicin som kan skapa långt värre problem än de man hade från början?
