Min inre värld
Förr kallade jag den "overkligheten", den där världen som finns i mitt huvud. De tusentals berättelser jag berättar för mig själv och de oändliga antal alternativa liv jag levt. Jag vet inte om det är onormalt eller osunt, men jag har alltid varit sådan. Medan andra har behövt aktivera sig, ha hobbies och umgås har mitt stora behov varit att få försvinna in i den där andra världen. I de perioder jag mått dåligt har jag spenderat majoriteten av min tid där, i andra perioder behöver jag bara någon timme eller så om dagen för att känna mig avslappnad. De perioder då jag tidsmässigt inte har någon tid alls till detta blir jag ofta spänd, stressad och irriterad.
Folk fattar oftast inte grejen med det hela, och det låter ju onekligen som om man är lite galen när man berättar om det. Oftast säger jag att jag skall läsa en bok, gå ut och gå eller lyssna lite på musik medan jag egentligen vänder blicken inåt och försvinner till en annan verklighet. Eller missförstå mig rätt, som man brukar säga, jag är inte förvirrad på det sättet att jag inte vet vilken värld som är den "verkliga" men min fantasivärld känns för mig just då lika verklig. Det känns inte heller som fantasier eftersom jag oftast inte kan påverka dem själv, utan de är mer som berättelser utom min kontroll som spelas upp i mitt huvud. Ibland tar de vändningar jag inte alls ville och ibland kan de få mig att plötsligt brista ut i gråt för att det blir så sorgligt.
De där berättelserna kan se väldigt olika ut. Ibland är det jag själv, eller en annan version av mig, som spelar huvudrollen och jag kanske utforskar hur mitt liv hade varit om jag hade tagit en annan väg, eller placerar mig själv i centrum för en film jag sett eller en bok jag läst och spinner vidare på den historien. Ibland kanske jag utför hjältedåd, reser iväg, lär känna någon spännande människa, testar på ett annat yrke eller tar ett kliv in i framtiden. Ibland kan berättelsen handla om någon helt annan och jag bara hänger på och ser hur det utvecklas. Ibland är jag ett barn, en gammal människa eller en man. Det har till och med hänt att jag är en man som är ihop med den som är jag i verkliga livet. Jag vet, det låter helt skumt och misstänkt nära en psykisk sjukdom. Men för mig är det en tillgång. Någon som gör att mitt liv aldrig blir tråkigt och något som gör att jag aldrig direkt ångrar mina val eller ibland bristande möjligheter eftersom jag i mitt huvud kan uppleva allt jag vill och kan uppleva - och lite till. Det är min tillflyktsort, det som lättar min stress och stundvis har det varit mitt gömställe när världen varit för jobbig.
Det enda jag tycker är riktigt synd är att jag saknar orken och självkontrollen att skriva ner en del av alla dessa fantastiska berättelser så att andra kan ta del av dem. Min bror har fått höra mig berätta en del av dem och ber mig ofta att jag skall skriva ner så att fler kan få höra och jag hoppas att den dagen kommer då jag verkligen gör det. Samtidigt är jag rädd att jag inte kan ge de där berättelserna, och de där människorna som jag delat mina äventyr med, rättvisa. Att mina ord inte skall räcka till för att skapa den magi det hade när jag upplevde det i mitt inre.
Kanske är det sant som en del säger, att konstnärlighet ligger ganska nära galenskap.
Eller så är det enbart galenskap jag lider av.... vem fan vet...
