Föräldraskapsångest
Jag tappar inte humör så himla ofta, enligt mig själv i alla fall, men när jag gör det så kan jag ha ångest i dagar. Så fort jag blivit det minsta arg så skär det som knivar i mig. Att göra min unge ledsen är verkligen det värsta som finns.
Just nu längtar jag efter honom så jag nästan förgås. Var stressig lämning idag och fanns ingenstans att parkera utan fick stå nedanför en ganska brant backe en bit från dagiset. Då ville Nico att jag skulle bära honom upp och jag försökte förklara att det kan jag inte får jag bar massa saker och min rygg är för kass för att bära så långt. Jag erbjöd att hålla hans hand men han bara grät och skrek... och tillslut kastade han sig ner på marken i regnvatten och smuts... och då liksom brast det lite. Jag lyfte bestämt upp honom och ställde honom på fötterna och började gå före honom vilket fick honom att gråta massor. Usch känner mig så hemsk nu i efterhand. Vill inte behöva bli så arg.
Fick ju dåligt samvete efter tre meter dock och gick tillbaka, satte mig och pratade med honom, vi kramades och sedan gick vi hand i hand upp. Men varför behöver det ofta bli sådär? Att man liksom måste bli nästan rasande för att barnet skall inse att det inte finns en chans att de får som de vill?
Gick ju över på tre sekunder för hans del dock. När vi började gå sedan så var han inte ledsen mer och när vi kom in på dagis var han glad och sprang in och började leka med en gång. Så jag antar att han inte fick några själsliga ärr av att jag blev arg, men jag fick. För jag vet ju att han inte kunde förstå själva grejen med att min rygg gör ont, han ville bara vara nära mig och jag sa nej. Usch usch.... Måste sluta älta sådant här. Är det bara jag som gör det?
