Knyttet - kort men tjock

Jag har i och för sig issues med ordet "uppfostran". Tycker det låter så nedlåtande att uppfostra någon, försöka forma dem, tala om för dem hur man skall vara... and so on. Kanske är det bara jag som lägger massa negativt i ordet. Tycker bättre om att kalla det... vägledning, kanske.

Men om vi skall bortse från ordet i sig så är det intressant att se hur olika människor tänker vad gäller det där med att lära sina barn saker.

 

Personligen tycker jag dels att Nico är lite för liten för att man skall ställa alltför stora krav, och dels så tycker jag inte om att ha för många regler. Om jag har en regel så är det oftast för att det handlar om att det kan vara farligt (typ: håll mig i handen när vi går nära bilar) eller för att det påverkar mig eller någon annan negativt (typ: hoppa inte på mig så jag får ont el. skrik inte högt på en restaurang). Jag vill att han skall lära sig att ha respekt för andra men också att känna att vi respekterar hans vilja.

I många fall tänker jag att jag vill behandla honom på samma sätt som jag skulle behandla Hampus, min man. T.ex. om Nico vill att jag skall snabbspola fram till de roliga delarna av en film så säger jag nej för jag skulle inte tycka det var ok om H gjorde så när vi såg film, men om han säger att det inte är den filmen han vill se så kan jag byta för jag skulle inte tvinga Hampus att se en film han inte ville titta på.

 

Jag säger aldrig till Nico att han måste städa i sitt rum eller ställa bort sin tallrik efter maten (dock måste han plocka upp om han slänger ut saker på golvet i vardagsrummet eftersom vi inte vill behöva trampa på det), men jag kan ibland fråga om han kan tänka sig göra det. Vill han inte så är det ok, men om han gör det får han massa beröm. Om han gör det utan att bli ombedd får han också beröm. Jag känner att detta sporrar honom mer än krav vad gäller att göra saker. För han vill instinktivt att vi skall vara nöjda med det han gör.

 

Jag har också upptäckt att Nico fungerar mycket bättre om man förbereder honom. Om jag bara plötsligt säger att vi skall ta på jackan och gå så kan han bli galen, men om jag innan säger att nu tar mamma på sig sin jacka och när jag är klar så skall vi åka så då skall du också ta på dig din jacka.... så är han mentalt förberedd när jag kommer tillbaka och då går det bra. Fungerar i nästan alla situationer, som dagislämning etc. Även om man leker något, som att han gungas, så kan han bli ledsen när vi slutar om jag inte tydligt talar om att nu gör vi tre gung till och sedan är det klart.. ett... två... tre. Och då accepterar han det.

 

Visst kan han klaga och bli ledsen eller arg, men jag måste säga att om han inte är sjuk så är han överlag extremt lätt att ha att göra med nu. Man kan resonera med honom och om man bara förklarar så går allt hur smidigt som helst. Allt handlar om att ta reda på hans behov och tillgodose dem och inte bara stressa på. Ett exempel är att om jag skall laga mat så kan han komma in i köket och förr brukade han klättra på mig och gnälla hela tiden så jag blev galen. Nu vet jag att om jag lyfter upp honom och visar och berättar vilken mat jag lagar så är han nöjd sedan och lämnar köket (vi har extremt litet kök så man kan inte vara flera personer där på en gång)

 

Så jag måste säga att just nu känns allt så himla bra hemma, för det känns som vi hittat ett sätt att fungera tillsammans som en liten demokrati där man tar hänsyn till varandra och inte bara två vuxna som försöker bestämma över ett barn och därför alltid har konflikter. Hoppas det kan hålla i sig så ett tag.