Varför jag ibland blir tyst
Jag har ju alltså lite svårt med det sociala... Jag förstår mig inte riktigt på det där med socialt samspel. Vissa verkar tro att just den meningen betyder att man inte tycker om socialt samspel eller att man inte förstår meningen med det, men så är det inte. Jag tycker om att umgås med människor och att prata, men i många sammanhang gör det mig så nervös och obekväm att jag väljer att vara tyst.
Det handlar dels om att jag har svårt för det där vad man får och inte får prata om i olika sammanhang, vad är för privat på jobbet t.ex? Vad intresserar andra människor och vad intresserar bara mig själv? Skall man låtsas intresserad när andra pratar om ointressanta saker?
Dels handlar det om HUR man pratar. Som barn umgicks jag först mest med vuxna och när jag började umgås mer med andra barn så tyckte jag att de var skumma och de tyckte detsamma om mig, För jag var väl lite lillgammal i mitt sätt att prata och tyckte att andra barn t.ex. ljög konstigt mycket. Men jag insåg ju att skulle man få vara med så var det bara att anpassa sig så jag började försöka prata som dem (och kan meddela att jag var så mycket bättre på att ljuga ihop saker än dem så vissa av mina historier levde kvar som legender i många många år).
Senare gick detta liksom i faser. När jag hamnade i en ny situation eller språket förändrades så försökte jag hänga med, men det var svårt. Jag vet att jag hade en period då jag ansågs extremt vulgär och oförskämd, kanske även elak, då jag gick lite för långt i mina försök att använda svordomar och hårdare språk på högstadiet.
När jag började på universitetet så hamnade jag i en ny situation och den var den lättaste att komma in i - det akademiska språket. Det är väl egentligen där jag känner mig mest hemma. Fakta och korrekthet.
Dock förstod jag ju när jag började arbeta som kurator att det inte fungerade att prata så med ungar. Och genast fick jag träna om språket, det blev mer slarvigt med slang, lättare svordomar, engelska ord in emellan och så vidare.
Och här någonstans har jag blivit lost. Tappat mig helt enkelt. Mitt sätt att prata passar utmärkt när man pratar med unga människor. Det akademiska språket har jag med mig fortfarande också och passar bra i formella sammanhang. Dock hamnar jag i ingemansland om jag skall föra en vanlig social konversation med en annan människa. Vardagsspråket låter för slarvigt och omoget i andra vuxnas öron känns det som, och det akadeniska för stelt. Jag blir hela tiden rädd att säga fel, låta fel, vara fel. Kan bara slappna av med de som redan känner mig och vet att jag är smartare och mer seriös än jag ibland kan låta. Så ofta väljer jag att vara tyst.
