Tårar på kvällskvisten
Det är nästan lite jobbigt det där med att jag blivit så känslig sedan jag fick barn. Jag hade lätt för att gråta redan innan, och syftade mig igenom många sorgliga filmer - för att inte tala om när jag och mamma delade på en rulle papper när vi var och såg Kristina från Duvemåla, men då kunde jag efteråt skaka av mig det hela. Det kunde nästan vara lite skönt att bara få gråta av sig.
Men nu efter Nico fötts så gör det ont i hela själen när något är sorgligt. Och det kan stanna kvar i mig. Jag tar till mig det på ett helt annat sätt.
Så det blev en hel del tårar när jag och maken beslutade oss för att se en film nu på kvällen som vi trodde skulle vara mest rolig men som visade sig vara väldigt rörande. Och när jag efteråt fick för mig att jag skulle berätta för honom om en annan sorglig film jag hade hört talas om så brast rösten helt och jag bara kved och hickade fram enstaka ord mellan snyftningarna.
Får börja med att enbart se roliga filmer eller något.