Knyttet - kort men tjock

Sorry för att bilden har så mycket utrymme kring sig men jag snodde den rakt av från IKEAs hemsida och tydligen var det så de ville ha det.

 

Och så raskt över till ämnet barn. Till att börja med mitt barn. Ibland klagar jag ju en hel del, vilket man gör som förälder, men idag vill jag bara säga att han är helt underbar min unge. Med sina fantasier, sin påhittighet, sina bus och sin glädje. Och om man bara har orken i sig att låta honom köra sitt race ett tag och är pedagogisk så är det oftast nemas problemas (om han inte ör trött eller hungrig för då är det noll kontroll). Jag vet inte om alla andra på IKEA uppskattade det dock, men han hade kul och var glad och då är jag glad. Inte så att han härjade helt fritt men han skulle sova i de flesta sängarna, sitta vid demoborden och låtsas äta mat, testa alla knappar och vred på demoexspisarna och så vidare. Han var dock noga med att ta av skor om han skulle ligga i en säng... ja han tog även av skorna om han skulle "gå in" i något av alla de rum som finns för visning av produkter.

Han skrattade och pratade och hade väldigt kul. "Jag leker" hojtade han då och då, och beodrade oss att spinga så att han kunde jaga oss :) Han berättade även åter att morfar bitit honom i foten och att mormor bitit honom i munnen... haha... För att klargöra har han drömt mardrömmar det sista om att folk biter honom och har lite svårt att i efterhand förstå att det bara är drömmar.

Så IKEA-besöket gick bra trots att han i slutet blev övertrött och började slita åt sig varor och kuta iväg, men sedan fick han en glass och var nöjd.

 

Trodde han skulle somna gott efter den långa dagar men var kanske för mycket intryck för han tog nästan två timmar på sig. Låg dock mest stilla i sängen och bara stirrade upp i taket.

 

Och så då vidare till det större ämnet barnuppfostran. Det har ju länge talats mycket om curlade barn och föräldrar som vill vara polare med sina barn och inte kan sätta gränser över huvudtaget. och nu verkar det ju komma någon slags motreaktion i form av allehanda artiklar som denna som idag fanns i GP. Saken är att jag kan hålla med om en hel del han skriver. Det är ett problem med helt gränslösa barn som aldrig har fått ta eget ansvar eller fått höra ett nej, och jag ser definitvt resultatet av det i skolorna. Men varför skall det alltid vara så svart-vitt och man skall hoppa från en extrem till en annan? För jag verkligen hatar ordet "auktoritär", för mig innebär det att man vill kräva lydnad rakt av från barn. Att deras åsikter inte skall räknas och man bara skall stå där och peka med hela handen. Usch. Varför kan man inte hitta en medelväg. Vara en demokratisk förälder med veto-rätt? Är det inte bättre att lära sina barn hänsyn och respekt genom goda exempel, att lyssna med ändå sätta gränser och motivera dessa?

 

Jag är inte ett fan av onödiga regler och att bestämma bara för bestämmandets skull. Ofta låter jag Nico göra som han vill om det inte på något sätt drabbar någon annan, eller handlar om saker som kan vara farliga eller som rör ekonomi (han får inte allt han pekar på tex för det har jag ju inte råd med). Det resulterar in att de gånger jag verkligen på allvar säger nej så accepterar han oftast detta eftersom han vet att jag "inte alltid bara skall bestämma" (och som sagt var, inte om han är trött... han är i sin egen värld då). Han är ju bara tre så det är klart att han ibland får sina anfall och blir arg och ledsen om han inte får som han vill, men mer och mer börjar han inser att ibland får han bestämma men ibland är det jag som bestämmer. Ibland kan han få som han vill, men ibland inte.
För jag anser att det är viktiga och positiva egenskaper att ha stark vilja, att kämpa för det man vill, att ifrågasätta det andra säger och så vidare. Men respekt för andra, att visa hänsyn och ett demokratiskt tänkande är också viktigt. Ett auktoritärt föräldraskap tar död på det första och ett gränslöst curlande på det andra, så för mig är det väldigt viktigt att hitta en gyllene medelväg.

 

Inte alltid helt lätt och man gör sina missar och har sina dåliga dagar... men jag försöker.