Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Kan man kräva mer av sina barn än man kräver av sig själv?

Publicerad 2013-12-31 14:57:59 i Allmänt,

Om det finns ett område som jag tycker är fyllt av dubbelmoral så är det barnuppfostran. Och då min inställning till föräldraskap är av det demokratiska slaget så känns inte det helt ok för mig. Har ju tagit upp detta innan men för sakens skull skall jag försöka klargöra vad jag menar med demokratisk uppfostran eller demokratiskt föräldraskap. Det innebär helt enkelt att jag anser att mitt barn också har en röst. Att hans behov, åsikter och vilja också räknas. Observera att detta inte innebär att hans vilja styr. Även om jag finner en hel del gränser onödiga och därmed inte använder mig av dem så finns det absolut gränser. Dels baseras gränserna på att något är farligt, eller att det har med ekonomi att göra, men det finns också gränser som baseras på att jag inte tycker om något eller att jag anser att ett visst beteende kan försvåra hans kamratrelation. Då talar jag om uppenbara saker som att han inte får spotta på något eller slåss.
Vad gäller vilka kläder han vill ha och vad han vill äta så väljer han dock fritt.
 
Sedan kommer vi då till det där om man kan kräva mer av sina barn än vad man gör av sig själv. Kan jag verkligen bli arg på min son om han svär för att han hört mig göra det? Kräva att han skall äta upp mat han inte gillar när jag själv inte gör det? Bli sur för att han stökar ner då jag är den stökigaste människan i världen? Visst kan man ju ha en ambition att ens barn skall bli snäppet vassare än vad man själv är... men är det sjysst? Om man bortser från att ett barn inte kan kunskap och erfarenhet nog att fatta vissa beslut och ta ansvar på samma sätt, så tycker jag man kan ställa frågan om det är sjysst att behandla sitt barn på ett annat sätt än vad man skulle behandla sin partner.
 
Detta reflekterade jag över då Nico en dag spillde ut ett glas dricka och jag blev sådär sur och sa "Men ååh du får ju se dig för" och Nico blev ledsen. Hade Hampus, min man, spillt ut något så hade jag ju knappast betett mig på det sättet utan insett att han gjorde det ju inte medvetet.
Jag tänkte också på det idag då jag bad Nico hämta en tröja och han svarade: "Snart, skall göra färdigt detta först"... och jag insåg att precis så säger jag ofta när han ber mig om något.
 
Mitt personliga svar är ju då nej. Jag anser inte att jag kan kräva mer av mitt barn. Om ett beteende stör mig och han fått det från mig så är i så fall steg ett att jag förändra mitt eget beteende först, alternativt att man bestämmer att man skall göra det tillsammans. Argumentet "jag får för jag är vuxen" eller "det är skillnad för du är ju ett barn" tycker jag är applicerbart i ytterst få sammanhang (typ köra bil, dricka alkohol eller liknande). Och jag anser att regler, gränser och beslut skall kunna motiveras. Av samma skäl som ovan - jag skulle ju aldrig finna det ok om min man sa till mig "Nej så får du inte göra, men jag tänker inte tala om varför, det bara är så!".
 
Fast det är klart att det ibland kräver att man planerar lite... för annars kanske man hamnar i en situation där man känner sig tvungen att göra något man ALDRIG skulle göra mot sin partner eller polare. Skulle ni t.ex. mitt i en film stänga av tv:n för er partner för att "det är dags att sova nu"... och förvänta er att det inte skulle bli jävligt sura miner?
 
 
Jag vet ju att inte alls håller med om min inställning. Hur tänker ni kring detta?

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela