Knyttet - kort men tjock

Jag vet egentligen inte vad detta inlägg skall handla om så finns en risk att det blir lösryckta tankar. Satt bara och funderade på det där med hur man identifierar sig och med vad. Att jag när jag var smal aldrig identifierade mig med det, aldrig såg mig själv som smal, men att jag nu utan problem kan se mig själv som lite tjock. Fast det är klart, jag identifierar mig inte som det. Jag är inte min vikt liksom. Jag är en person som för tillfället råkar väga en viss vikt bara.

Det enda jag egentligen med säkerhet kan känna att jag identifierar mig som är som Tjörnbo. Här hör jag hemma, denna plats är en del av mig. Kanske identifierar jag mig som svensk utan att tänka på det. Vissa saker är kanske så naturligt i oss att vi inte tänker på det. Dock har jag alltid varit en person som känner att jag har svårt att passa in i någon grupp, vilket kanske har gjort att jag inte heller identifierar mig så lätt med andra.

 

Har till och med haft svårt att riktigt identifiera mig som kvinna, alltså inte på det biologiska sättet. Jag är ju kvinna och det är inte så att jag hyser en önskan att inte vara det. Är fullt nöjd med mitt kön. Dock har jag väl svårt att helt identifiera mig med det som anses höra till att vara kvinna, och egenskapsmässigt har jag nog ofta haft lättare att identifiera mig själv med män. Jag känner inte mer samhörighet med kvinnor än med män, kan nog känna lite utanförskap i båda grupperna.

Har nog lättare att identifiera mig med värderingar och åsikter, alltså saker jag valt snarare än ha fötts med. Identifierar mig som ateist, som skeptiker och som åt vänster på den politiska skalan till expempel.

 

Inom vissa områden tycker jag inte ens om identifiering, eller etiketter, eller vad man skall kalla det. Kanske är det just för att jag har så svårt att placera mig själv. Jag kallar till expempel inte mig själv för bisexuell men känner inte att jag är heterosexuell heller om det innebär exkludering av kvinnor vad gäller personer jag kan känna sexuellt intresse av. Är ju dock gift med en man så känns ju objektivt sett som så mycket heterosvensson man kan bli.

Kanske är det just det med att jag alltid finner mig mitt emellan allt, mitt behov av att alltid se den andra sidan av saken också, som gör att jag också när det kommer till utseenden finner det tvetydiga mest intressant. Det mest estetiskt tilltalande enligt mig är det androgyna. Jag finner det oerhört vackert när manligt och kvinnligt möts och man knappt kan avgöra vilket kön personen har.