När man inte räcker till
Den har fastnat i mig. De andras sorg. Att se dessa så förtvivlat ledsna ungdomar som förlorat sin vän. Maktlösheten när det inte finns magiska ord som kan göra allt bra. Som ateist har jag inte ens ett löfte om en framtida sammanstrålning i himmelriket att erbjuda.
Jag tänker så på dem, de nära och kära. På hur det som gjorts inte kan göras ogjort. På alla om-tankar som svävar i luften. Om jag bara ringt den där gången. Om jag bara hade sagt det där. Skulle det gjort skillnad. Om jag som utomstående känner såhär, hur känner då inte de?
Sedan finns det de som inget vet som kommenterar om varför ingen såg, varför ingen gjorde något. Det är ett sådant hån mot de som försökte. Framför allt till dem som stod henne nära. Visst såg de och visst försökte de allt de kunde. De fanns där, de lyssnade, de älskade. Och vi andra också. Vi såg. Vi försökte. Erbjöd vårt stöd. Men ibland har mörkret tagit över och stängt alla dörrar. Jag önskar så att jag visste vad man gjorde då.
Det känns som om vuxenvärlden inte lyckas förmedla hopp. Att vi misslyckas i att förklara världen. Som om vi talar olika språk som gör att de unga tror att vi aldrig kan förstå, även om många av oss varit där. Precis där, i mörkret, och fann en väg ut. Och det är det min hjärna brottas med nu... tankar kring hur man kan förmedla det som ingen vill lyssna på, hur man ger hopp i det hopplösa, hur man kan nå de som inte vill nås..
