Min son och hans besatthet
Min son ääälskar sin mormor och morfar, till den grad att det börjar kännas jobbigt. Han gör inget annat än att prata om dem och vad man än säger lyckas han på något sätt tolka det till att vi skall hem till dem.
En tredjedel av dagen, minst, spenderar han med att gråta eller skrika över det faktum att vi inte skall till dem, och då träffar han dem ändå för det mesta minst var tredje dag och oftast oftare (de bor granne med oss).
Om vi skall ut i trädgården slutar det med att vi får släpa in honom skrikande från vägen för att han försöker rymma ner till dem. Om vi åker någonstans så gråter han varje gång vi kommer hem för att vi inte åkte till dem. Han har börjat se dem på tv. Han såg en fotomodell på tv som han hävdade var mormor och en invandrare i Uppdrag Granskning som han påstod var morfar.
Jag vet verkligen inte vad man skall göra för det börjar bli påfrestande denna besatthet. Vi kan ju inte alltid vara hos dem, de har ju liksom liv... och vi med... typ. Och det där med att de kan vara sjuka eller inte hemma, det går han inte alls med på. Suck.
