Konsten att planera mindre
Jag är ett planeringsfreak, har alltid varit. Har dock blivit bättre med åren då jag när jag var yngre gärna hade listor över vad jag skulle göra varje dag. Saker som inte stod med på listan gav mig ångest.
Jag har nog också tidigare haft en tanke om att det där perfekta inte bara sker utan planering. Utflykter, resor, "spontana" påhitt - allt skulle planeras. Och eftersom jag hade en dröm om att vara den absolut perfekta mamman så började jag ju naturligtvis planera mycket för mitt barn redan från start.
I tankarna hade jag alla de där fina minnena jag har från min egen barndom, de små speciella händelserna som liksom bara fastnat.
Så jag tänkte Legoland, Astrid Lindgrens värld, försökte komma på roliga utflykter och aktiviteter till helgerna, sporter han kanske skulle vilja pröva på, funderade på kattunge som man måste ha och så vidare.
Sedan började jag alltmer inse att jag försökte för mycket. Även om Nico kan tycka vissa saker är kul så tycker han bara det en stund och om det krävs en lång bilresa innan så är han för trött och för sur för att kunna njuta när man kommer fram. Dessutom är mycket av det som vi tycker kan vara kul inte alls så kul i hans ögon.
Alltmer förstod jag att det han tycker är kul är att vara hela familjen tillsammans och göra något litet. Hälsa på hos någon en liten stund, åka och handla, åka och bada... för honom är hela världen ganska ny och även det vardagliga är spännande.
Kanske är det första-barnet-sjukan som vi haft men nu börjar vi i alla fall förstå att det inte krävs så mycket och att allt inte måste hända direkt och gå så fort. Vara tillsammans alla tre och skratta, det är vad vår son vill :)
