Ibland hyser jag mycket litet hopp om mänskligheten
Många av er har säkert läst om uppståndelsen kring det nya danska programmet där två män bedömer en naken kvinna. Bland annat har Åsa Erlandson skrivit om det här
En äldre manlig programledare bjuder in manlig gäst som tillsammans köper en kvinna som sedan får stå framför dem naken medan de bedömer hennes yttre in i minsta detalj (tydligen får jag väl skriva för har själv inte sett programmet). När jag läser något sådant så blir jag ju såklart helt chockad att detta program någonstans av några har godkänts och setts som en bra idé, och tänker naivt att alla, verkligen alla, måste ju bara inse att detta är sjukt. Att det är så extremt sexistiskt och nedlåtande mot kvinnor att objektifiera kvinnan så till den grad att hon bara är något, en sak, som män skall sitta och bedöma medan hon själv står tyst och avklädd.
När jag därför läser kommentarerna efter Åsas artikel så blir jag därför helt uppgiven. Att se att så många tycks försvara detta - eller i alla fall väljer att klaga på att det finns värre saker, kritisera Åsas ordval, försöka lika det vid att en kvinna kan tycka om att se en barbröstad sångare och så vidare - istället för att bara skriva att ja för fan detta är helt vidrigt och sådant borde fan inte visas på tv i något land alls 2013.
För det spelar ingen roll hur de försöker bortförklara det hela med fina små ord som att "kvinnokroppen är konst som de vill beundra" eller vad sjutton det nu var de sa. Det är nämligen så att man kan göra konst som föreställer en kvinnokropp om man nu tycker att det är vackert, men en kvinnlig kropp är inte konst. Min kropp är inte konst.
En kvinnas kropp är en mänsklig kropp, en del av en person som har ett egenvärde och inte finns till för att beskådas, bedömas eller behaga - och framför allt inte en jäkla gubbe som försöker förklä sitt kvinnoförakt som någon slags filosofisk djuphet.
Att inte alla fattar det, det gör mig ledsen.
