Helt appropå
Med tanke på det jag skrev om innan att en är ganska bra på att göra sig själv till martyr genom att inte säga till i tid utan istället samla på sig alla små oförrätter tills man tycker allt är hemskt och bara exploderar så fann jag en äldre text jag skrivit på fb.
Jag blir lätt glad, men har nog ganska lätt för att tjura. Tar ganska lätt illa upp. Det värsta är när jag låser mig i min tjurighet. Kruxet är nämligen att tjurigheten går över med en gång om jag får prata om den, men ibland är det ju inte riktigt läge. Sådana saker tar man ju gärna lite privat. Om man sitter massa människor vill man inte gärna vända sig till en av dem och säga "Bara så du vet så tog jag lite illa upp av det du just sa"... och kan jag inte reda ut saken med en gång så låser jag mig... fastnar i tjurigheten. Den kan nästan uppsluka hela mig så att jag inte ens kan prata.
Sedan... så fort jag får möjligheten att säga hur det står still så är det som ett känslomässigt lavemang....swosch.... och så är all tjurighet borta.
Sedan... så fort jag får möjligheten att säga hur det står still så är det som ett känslomässigt lavemang....swosch.... och så är all tjurighet borta.
Nu när jag läser den så känner jag dock att det kanske egentligen inte handlar om tjurighet, utan just att en är så himla dålig på att säga ifrån. Att jag så gärna vill vara till lags, vara duktig, vara snäll och så vidare, att jag faktiskt inte alltid klarar av att säga ifrån när min gräns har passerats.
Jag har börjat träna på det. Om t.ex. Hampus frågar mig om jag är arg så försöker jag att inte följa gamla mönster och bara svara : Nej, det är ingenting.... Utan istället erkänna med en gång att ja jag är faktiskt arg för något. Det handlar kanske om att inse att man har rätt att känna ilska också, att det inte är en ful känsla. Och att en inte är en dum och jobbig person för att man ibland blir arg.
Jag tror saker löser sig så mycket snabbare då.
