Det läskiga livet
Mitt jobb, om man skall beskriva det kortfattat, går ut på att försöka få ungdomar att må lite bättre. Ett stort ansvar och det känns ibland helt hopplöst medan man ibland känner en helt fantastisk känsla när det faktiskt går bra och man lyckas.
Ungdomarnas tankar när de kommer till mig varierar. Ibland kommer de med inställningen att alla kuatorer är dumma i huvudet, de går dit för att de måste och jag varken kommer kunna hjälpa dem eller fatta ett enda dugg om hur de har det. Ibland kommer de med tron att jag är någon slags magiker som skall vifta lite med mitt trollspö och så kommer de må bra för evigt efter det. Det första är nästan lättast, för då kan jag ju bara klättra uppåt i deras ögon om jag gör ett bra jobb. För de sistnämnda kan jag ju inte bli annat än en besvikelse.
För jag försöker alltid vara ärlig mot dem. Jag säger inte att jag kan uträtta mirakel, att det kommer att bli lätt och att de snart kommer må bra igen. För det vet jag ju inte. Resan från att ha mått dåligt till att må bra kan vara en lång resa, och det kan kräva mycket jobb. Jobb som inte jag kan göra för dem. Och ibland kan det handla om att faktiskt förlika sig med och lära sig att hantera att man mår dåligt, innan man ens kan börja må bra.
De brukar uppskatta min ärlighet men ibland blir jag orolig att jag tar ifrån dem hopp. När de säger att de känner sig rädda för livet och jag säger att det inte är konstigt för att livet ÄR läskigt (samtidigt som det kan vara så mycket annat också), borde jag istället säga något annat. Kanske vill de inte veta att även som vuxen kan livet skrämma, nätterna kännas långa, ångesten riva och osäkerheten infinna sig?
Men nej... jag känner att jag måste vara ärlig. För jag tror att det är oärligheten som omger oss som är en del av problemet. Att vi matas med bilden av att allt är så lätt, att alla är så lyckliga och att man skall ha det så kul hela tiden. Livet är fan inte lätt, och det bör man vara medveten om - annars går man ju runt med en ständig känsla av att det är fel på en som inte är glad jämt.
Samtidigt är jag ju noga med att påpeka att även om livet är jobbigt, tråkigt, ångestladdat, skrämmande och påfrestande så är det ju också roligt, underbart, fantastiskt och överraskande. Att det handlar om att kunna se både det bra och det dåliga, och att inte ta de jobbiga stunderna på för stort allvar samt att njuta riktigt ordentligt när de bra stunderna kommer.
Små barn är bra på det. Nico kan gråta förtvivlat över något för att nästa stund bara glömma och gå vidare - och han kan njuta av livets goda stunder. Det ser man när han får ett Kinderägg och han går igenom sin långa ritual.
Först kan han spendera flera minuter med att titta på ägget, vrida och vända, visa upp det för alla, skaka försiktigt och lyssna. Sedan tar han långsamt av skalet i så stora bitar som möjligt som han lägger i en hög.
Efter det delar han försiktigt på chokladägghalvorna och lägger dem i en hög för att studera överraskningen inuti. Han ber om hjälp att öppna plastägget och ser på när man tar fram leksaken som han sedan studerar lite innan han äter upp sin choklad - ibland snabbt, ibland långsamt och ibland kan han spara chokladen i dagar.
Sådär borde vi ta hand om alla livets goda stunder. Verkligen dra ut på dem, se på dem från alla håll, njuta av dem. Istället för att spendera vår tid med att analysera och vrida på allt dåligt vi är med om.
