Att vara sig själv i ett förhållande
Idag på Mix Megapol talades det om saker man "mörkar" för sin partner. Anders Timell hade väl tagit närmare ett år på sig innan han avslöjade för sin nya tjej att han använder bettskena på nätterna och Alex Schulman skiter bara när hans fru sover, fortfarande efter flera års äktenskap.
Jag förstår inte riktigt detta. Speciellt inte när man har barn. Har man upplevt en förlossning tillsammans så är väl allt annat saker man borde kunna släppa. Visst om man inte vill ha partnern med inne på toa under själva besöket, men att inte ens kunna erkänna att man faktiskt skiter - känns lite skumt. Och har man ett barn som tror att världen går under om toadörren är stängd så får man sonika vänja sig vid att urätta behov med öppen ridå.
För mig känns det som det där behovet att se sin partner som "något mer". Lite av en underbar övermänniska som inte är som alla andra. Att man skall ha någon slags mystik i det hela.
Visst har jag som yngre också varit i relationer där man hållt sig så man får ont i magen, inte velat visa sig osminkad och har gjort mig till på alla sätt och vis. Dock kände jag till slut att det är ju mig, som jag är, som en människa, jag vill bli älskad. Då måste jag ju vara mig själv.
I radioprogrammet talade de också i samma anda om "det där gör man ju bara om man är med kompisar". Men är en partner inte en vän? Min man är min vän, min bästa vän. Jag är med honom som jag är med mina vänner. Skämtar på samma sätt, jag kan fisa och vara ful. Befriande och avslappnat.
Och om man försöker se sin partner som något annat, utöver mänskliga behov och svagheter, finns det då inte en stor risk att man blir besviken - när man inser att personen är en människa som alla andra?
För visst att det där magiska, spännande och lite overkliga kan vara lockande och åtråvärt, men när det kommer till kritan är det då inte något äkta vi vill ha?
