Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Att vara ok med att vara ful

Publicerad 2013-04-17 09:27:20 i Allmänt,

Klippet nedan är ett jag tycker att ni skall se. Det har redan länkats av både moralfjant och schmenus bland annat. Jag har tidigare skrivit lite om det där med att jag som lite överviktig inte behöver få höra av andra att jag är smal när jag inte är det, för det är ok för mig att vara mig precis som jag är. Tjejen/kvinnan i klippet talar om det faktum att det även kan vara ok att vara ful. Hon gör det på ett intressant och ärligt sätt och tar upp intressanta aspekter av vad skönhet är.
 
Jag håller med henne helt och hållet, dock är det något med det hela som ändå skaver i mig. För vad är fult? Vem avgör det?
För det första är det ju svårt i sig att avgöra vad som är snyggt/vackert/fint. Visst finns det vissa kriterier, normer eller även personer som det råder en slags allmän enighet om. T.ex. finns det en del människor (som ofta återses i film eller reklam) som det liksom inte råder någon tvekan kring - de är snygga. Sedan finns det ju en hel drös människor där det råder delade meningar. Om jag sitter med vänner och diskuterar, eller pratar med min man, så kan vi tycka väldigt olika kring vem som är snygg och inte. Men, och det är här jag känner att det skaver, bara för att jag inte tycker att någon är snygg så betyder inte det att jag tycker att personen är ful.
 
Är man nödvändigtvis ful bara för att man inte är snygg? Jag påstår inte att jag aldrig ser människor som jag, personligen, tycker är rakt av fula men jag ser väldigt många fler människor som jag tycker är varken fula eller snygga. Om man tar tjejen i klippet så tycker jag inte att hon är snygg, men min omedelbara tanke var inte heller att hon var ful. Jag kan se drag i hennes ansikte jag tycker är vackra och drag jag tycker är fula. Samma sak gäller en del andra bloggare som jag återkommande sett kallar sig själva för fula.
Jag kan tycka att det är hemskt att man skall kategorisera sig själv som ful så fort man inte är modellsnygg. Jag är inte skitsnygg men jag tycker inte att jag är ful. Jag har saker i mitt utseende jag gillar och saker jag inte gillar, och överlag tycker jag om hur jag ser ut.

Nu menar jag alltså inte att det är något fel att vara ful. Jag håller med om det hon säger i klippet helt och hållet. Dock kan jag tycka att det är lite snäv uppfattning om vad som är snyggt och väl hårt att alla som faller utanför det skulle vara fula. Dock kan jag förstå att det kan innebära en styrka att identifiera sig som detta och känna sig ok med det, och därmed inte känna någon inre press på förändring - då utseendet på många sätt inte går att påverka så speciellt mycket. Kanske är det lättare att definiera sig själv som ful och inte pendla i ett gränsland av varken eller. Kanske är det också så att "om jag säger det först så skadar det mig inte att du säger det".
 
Sedan är det kanske bara jag (såklart inte BARA jag) som alltid kan se det vackra även i det fula. Jag har nog aldrig sett en människa som jag anser vara så ful att jag inte kan finna något vackert. Alla har något drag, någon detalj, någon form av utstrålning som är unik och speciell. Kanske är det just det att jag liksom tjejen i klippet tycker att människan är en så otroligt fantastisk organism att jag på något sätt betraktar andra på ett annat sätt. Svårt att förklara utan att låta som om jag hittar på eller är någon galen flummig new agare eller så, men jag kan i alla fall bli så trött på skönhetens ensidighet. Vi är alla så fula och vackra på samma gång, även om en del har fått en rejäl fördel vad gäller den estetiska helheten.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela