Skrivande om skrivande
Sitter och är midnattsfilosofisk. Borde sova.
Skrivit lite på min uppsats under kvällen. Insåg att om jag kunde skriva skönlitteratur i samma takt som jag kan skriva en uppsats så skulle jag kunna författa en hel roman på 20 dagar. Varför gör jag inte det?
Har funderat mycket på det. Om jag är rädd för att bli bedömd. Om jag helt enkelt saknar förmågan till att behålla greppet om en och samma historia under en längre tid. Om det beror på att jag tröttnar på mina egna historier eller inser att det jag skulle kunna skriva inte är samma sak som det jag vill kunna skriva. Om det är vanlig prestationsångest som hindrar mig. Känslan av att vad jag än skriver så kan någon annan skriva det bättre, eller redan har gjort så.
Jag skrev på ett annat sätt förr. Då flöt orden ut över pappret och levde sitt eget liv. De ville inte vara text i vanliga meningar utan dansande poesi. Jag lekte med orden, de lekte med mig. Det var då på den tiden då jag var en del av overkligheten. Då jag kände mig lite utanför allting.
Nu är allt annorlunda. Nu finns det älskade ankare som håller mig på plats. Tvingar mig att vara här och nu. Jag är samma, men en annan. Det är svårare då. Att skriva. Meningarna liksom landar platt som tunga klumpar på pappret. Realism. Men jag är ingen realistisk människa. Tror jag.
Kanske skulle jag bara sätta igång. Inte tänka alls utan bara skriva. Få ner alla de där historierna som bor i mig. Strunta i om de är bra eller dåliga.
Ibland tänker jag att nu, nu gör jag det. Nu skiter jag i att plugga mer utan ägnar den tiden åt att skriva.
Det är så svårt bara. När hela ens inre är fyllt av oberättade berättelser som slåss om att få komma ut samtidigt som andra skapas oavbrutet hela tiden.
