I mitt hjärta
Detta är ett sådant där inlägg. Ett sådant som man inte skall läsa om man tycker det är trist att läsa texter där någon tjatar om hur mycket de älskar sina barn... fast då kanske man inte skall läsa denna bloggen över huvudtaget. Det tjatas ju en hel del om barn här :)
Jag har hört många människor säga att de älskar sina barn mest av allt, mer än sina partners. Det stämmer inte in på mig. Jag kan inte säga att jag älskar Nico mer än Hampus. Det är två helt olika sorters kärlekar som inte kan jämföras. Skall dock inte prata omHampus idag utan om den magiska, ofantliga kärlek jag känner till min son.
Önskar ofta att man hade en filmkamera på dygnet runt som kunde fånga alla hans påhitt, hans minspel och hans charm. Foton gör inte honom rättvisa, även om han är söt på kort också. Jag älskar att bara betrakta honom, lyssna på honom när han håller låda och babblar. Hur han använder sig av alla ljud han kan komma på att göra, hur han morrrar fram ord, viskar dem, skriker ut dem. Ett ständigt experienterande och en glädje i att kunna kommunicera. Han testar olika miner och grimager, och de som framkallar skratt återkommer gärna ofta. Hampus vän sa att Nico har humor, och det har han på det sättet att han gärna vill roa och locka till skratt. Då lyser och glittrar det i ögonen på honom.
För varje dag som går så kan han mer och mer. Vågar krypa lite längre bort, vågar försöka klättra lite. Samtidigt så sårbar. Alltid med koll på var man är. I behov av så mycket närhet. Kommer och kryper upp i ens famn och utdelar en puss och en kram. Pussar och kramar som innehåller så mycket värme att de skulle kunna smälta Antarktis. Hans lilla hand som kramar runt ens finger. Hans leende när man går in till honom på morgonen. Så fullt av kärlek och bus.
Han valde inte oss men ändå betyder vi allt för honom. Och allt han vill är att bli älskad. Och älskad är han, mer än ord kan säga.
Men det händer ibland när jag tittar på honom och känner all den där kärleken som väller fram inom mig som en flod, att jag upplever ett sorgset stick i mitt hjärta. När jag tänker på alla de barn där ute som inte älskas, som inte får uppleva trygghet. De barn som i all sin oskuld behandlas illa. Mitt hjärta brister för dem.
Alla barn förtjänar att någon känner för dem som jag, och min man, känner för vår son. Alla barn förtjänar att älskas.
Jag har hört många människor säga att de älskar sina barn mest av allt, mer än sina partners. Det stämmer inte in på mig. Jag kan inte säga att jag älskar Nico mer än Hampus. Det är två helt olika sorters kärlekar som inte kan jämföras. Skall dock inte prata omHampus idag utan om den magiska, ofantliga kärlek jag känner till min son.
Önskar ofta att man hade en filmkamera på dygnet runt som kunde fånga alla hans påhitt, hans minspel och hans charm. Foton gör inte honom rättvisa, även om han är söt på kort också. Jag älskar att bara betrakta honom, lyssna på honom när han håller låda och babblar. Hur han använder sig av alla ljud han kan komma på att göra, hur han morrrar fram ord, viskar dem, skriker ut dem. Ett ständigt experienterande och en glädje i att kunna kommunicera. Han testar olika miner och grimager, och de som framkallar skratt återkommer gärna ofta. Hampus vän sa att Nico har humor, och det har han på det sättet att han gärna vill roa och locka till skratt. Då lyser och glittrar det i ögonen på honom.
För varje dag som går så kan han mer och mer. Vågar krypa lite längre bort, vågar försöka klättra lite. Samtidigt så sårbar. Alltid med koll på var man är. I behov av så mycket närhet. Kommer och kryper upp i ens famn och utdelar en puss och en kram. Pussar och kramar som innehåller så mycket värme att de skulle kunna smälta Antarktis. Hans lilla hand som kramar runt ens finger. Hans leende när man går in till honom på morgonen. Så fullt av kärlek och bus.
Han valde inte oss men ändå betyder vi allt för honom. Och allt han vill är att bli älskad. Och älskad är han, mer än ord kan säga.
Men det händer ibland när jag tittar på honom och känner all den där kärleken som väller fram inom mig som en flod, att jag upplever ett sorgset stick i mitt hjärta. När jag tänker på alla de barn där ute som inte älskas, som inte får uppleva trygghet. De barn som i all sin oskuld behandlas illa. Mitt hjärta brister för dem.
Alla barn förtjänar att någon känner för dem som jag, och min man, känner för vår son. Alla barn förtjänar att älskas.
