Skrämmande insikter
Det känns som att Nico kan något nytt varje dag nu. Att han sakta men säkert upphör vara bebis och blir ett barn. Ett barn med en egen unik personlighet, en egen vilja och med egna färdigheter och förmågor. Samtidigt som jag varje dag känner enorm stolthet över honom så är det en skrämmande känsla att se hur fort det går.
Det känns som det var igår som han var sådär liten och bara kunde ligga på rygg och betrakta världen med sina tänkande ögon. Nu kan han inte bara vända sig och sätta sig upp, han kan även åla, krypa och ställa sig. Han kan gå. Visserligen med stöd och med små stapplande fyllosteg, men ändå. Han kan gå!
Han kan säga saker, inte många saker, men han kommunicerar. Han förstår. Han lär sig saker. Bläddrar i sina böcker. Vet hur man skall trycka på en viss knapp för att sätta på musik.
Han kan skoja med en. Medvetet vara lustig för att få en att skratta. Han kan bli sugen på gos och gå fram till mig för att ge mig en puss (mitt hjärta smälter).
Han kan äta själv. Plocka upp mat med sina små fingrar och stoppa det i munnen. Dricka med sugrör. Dricka ur glas.
Min underbara unge. Hur var världen innan han fanns? Jag minns knappt.
Och även om det skall bli så spännande att se honom växa upp så finns det ju den där gnuttan av saknad... som kommer från vetskapen att han aldrig mer kommer vara den där lilla lilla bebisen. Eller kanske har jag fel, kanske är det så att han alltid kommer vara det.. Att han någonstans i mitt hjärta alltid kommer vara en liten plutt som håller mitt finger med hela sin hand. Mitt hjärta i sin hand.
Det känns som det var igår som han var sådär liten och bara kunde ligga på rygg och betrakta världen med sina tänkande ögon. Nu kan han inte bara vända sig och sätta sig upp, han kan även åla, krypa och ställa sig. Han kan gå. Visserligen med stöd och med små stapplande fyllosteg, men ändå. Han kan gå!
Han kan säga saker, inte många saker, men han kommunicerar. Han förstår. Han lär sig saker. Bläddrar i sina böcker. Vet hur man skall trycka på en viss knapp för att sätta på musik.
Han kan skoja med en. Medvetet vara lustig för att få en att skratta. Han kan bli sugen på gos och gå fram till mig för att ge mig en puss (mitt hjärta smälter).
Han kan äta själv. Plocka upp mat med sina små fingrar och stoppa det i munnen. Dricka med sugrör. Dricka ur glas.
Min underbara unge. Hur var världen innan han fanns? Jag minns knappt.
Och även om det skall bli så spännande att se honom växa upp så finns det ju den där gnuttan av saknad... som kommer från vetskapen att han aldrig mer kommer vara den där lilla lilla bebisen. Eller kanske har jag fel, kanske är det så att han alltid kommer vara det.. Att han någonstans i mitt hjärta alltid kommer vara en liten plutt som håller mitt finger med hela sin hand. Mitt hjärta i sin hand.
