Kan inte sluta tänka
Jag har svårt att sluta tänka på det. I mitt huvud passerar de bilder jag sett på nyhetssändningarna. Söndersprängda kvarter som inte hör hemma i vår del av världen. Sådant vi är vana att se om det skett någonstans långt borta. Inte här.
Poliser och politiker som försöker ge lugnande uttalanden och berätta om det som hänt men man ser skräcken även i deras ögon och vet att de tänker samma sak som alla andra, ställer samma frågor. Varför? Hur?
Vittnen och överlevare som sakligt återger det de sett, förvandlade till robotar av chocken. Känslomässigt stumma och inkapslade i en bubbla av overklighet berättar de om vad de sett, men så får några ord skalet att spricka och man ser för en sekund hur verkligheten sipprar igenom. Han sköt mina vänner... han sköt dem...
Och så jag... betraktaren på avstånd som får skämmas över att jag liksom så många andra dragit slutsatsen att det var radikala islamister som stod bakom. Så mycket lättare om det var en av dem... Men så står han där på bild, blond och blåögd med ett konto på facebook. Inte en av oss, men kanske ännu värre... vem som helst. Och han påminner oss om att ondskan inte kan kategoriseras, inte kännas igen och att den inte är något man kan skydda sig ifrån... inte för att den är överallt utan för att den kan gömma sig var som helst.
Vi frågar alla frågan varför, men vi vet inners inne att det inte spelar någon roll. Ett svar, ett skäl, kan inte ge människor livet åter. Vissa sår kan inte läkas, inget kan göras ogjort. Han lämnar oss kraftlösa och utan kontroll. Undrar om det var den makten som berusade honom när han skrek ut sina segerrop när de som drömde om att förändra världen föll till marken? Inte bara makten att beröva över 90 människor sina liv, utan makten att beröva miljoner av människor sin känsla av trygghet.
Poliser och politiker som försöker ge lugnande uttalanden och berätta om det som hänt men man ser skräcken även i deras ögon och vet att de tänker samma sak som alla andra, ställer samma frågor. Varför? Hur?
Vittnen och överlevare som sakligt återger det de sett, förvandlade till robotar av chocken. Känslomässigt stumma och inkapslade i en bubbla av overklighet berättar de om vad de sett, men så får några ord skalet att spricka och man ser för en sekund hur verkligheten sipprar igenom. Han sköt mina vänner... han sköt dem...
Och så jag... betraktaren på avstånd som får skämmas över att jag liksom så många andra dragit slutsatsen att det var radikala islamister som stod bakom. Så mycket lättare om det var en av dem... Men så står han där på bild, blond och blåögd med ett konto på facebook. Inte en av oss, men kanske ännu värre... vem som helst. Och han påminner oss om att ondskan inte kan kategoriseras, inte kännas igen och att den inte är något man kan skydda sig ifrån... inte för att den är överallt utan för att den kan gömma sig var som helst.
Vi frågar alla frågan varför, men vi vet inners inne att det inte spelar någon roll. Ett svar, ett skäl, kan inte ge människor livet åter. Vissa sår kan inte läkas, inget kan göras ogjort. Han lämnar oss kraftlösa och utan kontroll. Undrar om det var den makten som berusade honom när han skrek ut sina segerrop när de som drömde om att förändra världen föll till marken? Inte bara makten att beröva över 90 människor sina liv, utan makten att beröva miljoner av människor sin känsla av trygghet.
