Varför sover jag inte?
Sovit dåligt i natt. Hjärnan gick på högvarv och Nico var lite oroligare än vanligt stundvis. Nu sover han dock och det borde jag med göra. Varför gör jag inte det? Går bara inte. Min hjärna har liksom lagt sig i automatläge. Den ignorerar helt de svidande ögonen med hängande ögonlock, kroppen som rör sig långsamt och ryckigt som en zombie... den bara rullar vidare, segt, som en evighetsmaskin.
Måste dock få lite vila. Sen vaknar Nico och vi skall åka till Göksäter och handla barnkläder. Ta en fika. Känna mg som en riktig fungerande mamma. En sådan som på egen hand kan ta med sig sitt barn ut på små utflykter. Känner mig sällan sån. Oftast känner jag mig förvirrad och tafatt. Som en unge som leker mamma-pappa-barn. Väntar ibland på att Nico så småningom kommer öppna munnen och säga att en riktig mamma hade tagit med mig på öppna förskolan och babysim... inte bara suttit hemma och busat med mig jämt och ständigt... du är en fejk.
Det är konstigt egentligen, när man tänker efter, att det antagligen var så för ens egna föräldrar också. När man var liten och trodde att de var så säkra på allt, visste allt, så satt de också där ibland och frågade sig själva vad fan håller vi på med? Man ser det inte så som barn, eller tonåring. Som att ens föräldrar faktiskt är vanliga människor. I ens ögon är föräldrar som en speciell ras. Nu sitter man här själv och vet att i Nicos ögon kommer jag vara en mamma, ingen vanlig människa. Han kommer inte se min oro, min ångest och min förvirring. Bara en mamma, en som vet och kan. Ett jävla ansvar men samtidigt så det skall vara. Hur skulle man som liten kunna känna sig trygg och skyddad med sina föräldrar om man visste att de också är små och rädda inuti.
Måste dock få lite vila. Sen vaknar Nico och vi skall åka till Göksäter och handla barnkläder. Ta en fika. Känna mg som en riktig fungerande mamma. En sådan som på egen hand kan ta med sig sitt barn ut på små utflykter. Känner mig sällan sån. Oftast känner jag mig förvirrad och tafatt. Som en unge som leker mamma-pappa-barn. Väntar ibland på att Nico så småningom kommer öppna munnen och säga att en riktig mamma hade tagit med mig på öppna förskolan och babysim... inte bara suttit hemma och busat med mig jämt och ständigt... du är en fejk.
Det är konstigt egentligen, när man tänker efter, att det antagligen var så för ens egna föräldrar också. När man var liten och trodde att de var så säkra på allt, visste allt, så satt de också där ibland och frågade sig själva vad fan håller vi på med? Man ser det inte så som barn, eller tonåring. Som att ens föräldrar faktiskt är vanliga människor. I ens ögon är föräldrar som en speciell ras. Nu sitter man här själv och vet att i Nicos ögon kommer jag vara en mamma, ingen vanlig människa. Han kommer inte se min oro, min ångest och min förvirring. Bara en mamma, en som vet och kan. Ett jävla ansvar men samtidigt så det skall vara. Hur skulle man som liten kunna känna sig trygg och skyddad med sina föräldrar om man visste att de också är små och rädda inuti.
