Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Låt oss minnas

Publicerad 2011-01-30 22:21:14 i Allmänt,

Jag gav Nico sin kvällsflaska nyss. Betraktade honom när han rofyllt åt med slutna ögon, med handen kramandes ett av mina fingrar. Så trygg, så oskyldig. Ville lyfta upp honom och hålla honom hårt i famnen. Känna hans doft, hans värme. En del av mig. Den bästa delen. Fick nöja mig med att stryka över hans mjuka, fjuniga hår. Viska "sov gott, mammas älskling". Med en förnöjd suck är han klar och vänder sig på sidan. Borrar in sin lilla näsa i sin snutte. Pillar en sista gång på min hand innan han släpper taget. Du kan gå nu. Och jag går, men har med mig honom i mig. Alltid.

Lägger mig i sängen och får veta via en bekant att någon annans lilla älskling somnat in. Detta barn som också han var en del av någon annan. Som också han betraktats kärleksfullt när han slumrade. Tårarna kom. Över världens orättvisa. Över någon annans nu trasiga hjärta. Över det man inte kan föreställa sig, inte vill föreställa sig, men just därför kan ana...
Deras älskling sover inte längre rofyllt i rummet bredvid, men precis som jag bär mitt barn inom mig så fortsätter de bära sitt. Alltid.

Låt oss också minnas detta lilla barn som fanns här så kort tid men ändå hann sprida glädje med sina underbara små leenden mitt i allt det jobbiga. Jag kände honom inte, jag känner inte hans familj, men jag skänker dem mina tankar.

http://www.saganomelliot.blogspot.com/

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela