Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Ofrivilligt vaken

Publicerad 2011-02-15 07:28:04 i Allmänt,

Nico somnade tillslut vid 20 igår, men vaknade till lite snabbt för att äta vid 22. Själv sysslade jag då med att laga middag till Hampus vilket blev en god middag fastän jag var lite trött.

Jag somnade nog inte förrän 01 men vaknade 02 av att Nico var ledsen. Gav honom lite mat men när jag skulle stoppa om honom kände jag att det luktade skumt surt om honom så tog upp och kollade blöjan. Då visade sig att han hade bajsat tidigare under natten så han var full av intorkat klet som jag typ fick skrubba bort. Nico blev såklart skitledsen för han var jättetrött och ville få sova vidare. När Hampus kom in i rummet blen han dock glad igen. Pappa rules :)

Var rädd att han inte skulle kunna somna efter att ha blivit uppsliten ur sängen och bytt på under så lång tid men han slocknade med en gång igen när jag la ner honom. Han sov sedan till 05 då han vägrade somna om, om han inte fick mat. Eller han somnade inte om direkt ändå, men fick ligga och småprata för sig själv tills han somnade.

Vid 07 ville han upp så nu sitter jag i soffan och Nico spatserar omkring i sin gåstol. Hoppas på att han strax kommer vilja sova en stund igen. Jag har ont i magen och skulle gärna vila lite, men är faktiskt inte så trött som jag trodde att jag skulle vara idag.

Sover ju lite dåligt. Har en tendens att alltid få mardrömmar och ångestframkallande tankar när något jobbigt händer. Jag har väldigt svårt att hantera sorg. Nästan lite sjukligt svårt. Hamnar alltid i ngon slags mindre kris. Skäms över det. Det känns som om jag inte har rätt att bli så ledsen som jag blir, att andra har större rätt än jag. Känns alltid som jag stjäl andras sorg på något konstigt vis.
Kanske är mitt problem att jag inte sätte mig och riktigt sörjer klart utan jag försöker hålla tillbaka vilket gör att jag pendlar mellan förnekelse och insikt om och om igen.
Sedan har man ju hela den där grejen med att man skäms lite när man mår bra också. Varje gång man skrattar eller kommer på sig själv med att känna lycka eller glädje så får man dåligt samvete och tänker att man borde vara ledsen. Fånigt, jag vet... för jag vet ju att farfar skulle vilja att jag var glad och mådde bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela