Lagom arg?
Jag tycker det är så svårt att veta när det är befogat att bli arg och hur arg man får bli. Varje gång jag blivit arg på Nico har jag en enorm ångest.
Bland annat så krånglar Nico alltid mycket mer när jag skall lägga honom än när Hampus gör det, och det sista så vill han inte gärna sova efter lunchen trots att man märker att han är trött och behöver det. Och då har han kommit på ett knep för att få mig in i rummet igen. Han stoppar fingrarna i halsen tills han kräks. Och det gör mig vansinnig.
Så idag när han vrålat, kastat ut allt ur sängen och slutligen försökt kräkas så gick jag helt enkelt in, la tillbaka hans kuddar, torkade honom om munnen och la honom ner. Sedan gav jag honom napp och snutte och sa "Nu SKA du sova"... och argt lät det... och sedan gick jag ut igen.
Sedan fick jag ångest... tycker inte om att bli arg på honom... men jag måste väl i ett sådant läge? Han kan ju inte lära sig att han får som han vill genom att kräkas med flit? Det är ju ohållbart.
EDIT: Bara för att klargöra så handlar det alltså inte om att han gråter så hysteriskt att han kräks, för han skriker mer argt än han gråter... Det handlar alltså inte om en sådan missuppfattning från min sida. Han stoppar handen ner i halsen tills han kräks med flit. Jag har sett honom göra det, och han gör det även i andra situationer.
