Lilla pyret
En lång promenad är bra för sömnen har jag hört och först trodde jag att den haft riktiga magiska krafter den där promenaden, för strax efter gröten vid 18 så ville lillen sova och somnade nästan med en gång.
Men där ropade jag hej för tidigt, för en timme senare vaknade han och ville upp fast han fortfarande var trött. Han ville sitta hos sin pappa och titta på datorn och pilla, vilket han fick i en timma ungefär då han började gäspa väldigt mycket och jag tyckte det var dags att lägga sig trots allt.
Tog dock ett bra tag att få honom att komma till ro trots att han var så trött. Krävdes mycket ersättning, massa nynnande, hålla handen, klappa pannan och pilla på ryggen innan han slutligen kunde komma till ro... och än känner jag mig inte säker. Trots att det är väldigt tröttsamt att behöva ränna in och ut ur hans rum femtioelva gånger innan han somnar så är det dock ganska mysigt när man kommer in där och han tar tag i min hand och lägger den på sin kind samtidigt som han nöjt viskar Mamma.
En i mammagruppen lade dessutom upp ett citat från Babycenters veckobrev i forumet:
"Det kan vara prövande att ha en så mammig (eller pappig) liten varelse nära sig för jämnan, men denna fas kommer att gå över fortare om du inte försöker tvinga fram oberoende innan ditt barn är redo för det."
Kändes bra att läsa. Ibland är man ju orolig att man klemar bort honom när han får så mycket uppmärksamhet som han får nu, men det känns just som om han utforskar sin trygghetszon just nu, ser om vi verkligen kommer när han ropar... och jag vill att han skall känna den tryggheten. Vill att han skall känna att när sängen känns mörk och läskig så kommer någon i handen, och att man kan åla hur långt bort som helst för när man känner att man hamnat kusligt långt borta så kommer någon och hämtar en tillbaka.
Hoppas han får sova gott nu... min lilla skrutt.
Men där ropade jag hej för tidigt, för en timme senare vaknade han och ville upp fast han fortfarande var trött. Han ville sitta hos sin pappa och titta på datorn och pilla, vilket han fick i en timma ungefär då han började gäspa väldigt mycket och jag tyckte det var dags att lägga sig trots allt.
Tog dock ett bra tag att få honom att komma till ro trots att han var så trött. Krävdes mycket ersättning, massa nynnande, hålla handen, klappa pannan och pilla på ryggen innan han slutligen kunde komma till ro... och än känner jag mig inte säker. Trots att det är väldigt tröttsamt att behöva ränna in och ut ur hans rum femtioelva gånger innan han somnar så är det dock ganska mysigt när man kommer in där och han tar tag i min hand och lägger den på sin kind samtidigt som han nöjt viskar Mamma.
En i mammagruppen lade dessutom upp ett citat från Babycenters veckobrev i forumet:
"Det kan vara prövande att ha en så mammig (eller pappig) liten varelse nära sig för jämnan, men denna fas kommer att gå över fortare om du inte försöker tvinga fram oberoende innan ditt barn är redo för det."
Kändes bra att läsa. Ibland är man ju orolig att man klemar bort honom när han får så mycket uppmärksamhet som han får nu, men det känns just som om han utforskar sin trygghetszon just nu, ser om vi verkligen kommer när han ropar... och jag vill att han skall känna den tryggheten. Vill att han skall känna att när sängen känns mörk och läskig så kommer någon i handen, och att man kan åla hur långt bort som helst för när man känner att man hamnat kusligt långt borta så kommer någon och hämtar en tillbaka.
Hoppas han får sova gott nu... min lilla skrutt.
